Star Attraction

I can't just give up. Not now, not after what you said.
I'm not stupid. I know I can't count on anything, but I'm still here. Now and always. I can't let you go...not with my heart in your hands...

I'm sorry for being honest. If you can't handle the truth, what can I say... It's how it is. Sorry for ruin the bubble...
I love you, I'll be there for you. I can't leave you out of my life.

Jag saknar dig så mycket! Du är här, men känns ändå som ljusår bort. För du är inte "min" längre.
Jag önskar jag kunde få ha dig så nära igen. Bara håll om mig... Jag saknar dig.

Man älskar sina vänner, man älskar sin familj, man älskar sin eventuella partner, sina husdjur... Alla innefattar samma känsla, men ändå så olika. Fast ändå samma. Man skulle göra allt för dem, allt man kunde. Känslan på det är nog många gånger densamma.

Skulle man välja familjemedlem eller partnern om man bara kunde rädda en?
Det är lite detsamma som pest eller kolera, fast tvärtom.

Familjemedlemmen vet man alltid kommer finnas där, man är av samma blod. Vad som än händer, hur man än bråkar och inte ses på länge så är man ändå familj och det kommer alltid vara så. De banden är svårast att bryta.

Ett husdjur har man valt att ta till sig. Det spelar ingen roll om det är en hamster, orm, katt eller häst. Man älskar den och känslan när den försvinner till andra sidan är lika fruktansvärt sorglig som när en närstående människa gör det. Husdjuren är personliga och blir familjemedlemmar de också.

Vänner kan komma och gå, men några få består. Några är bekanta, polare, vänner och nära vänner. Det är olika grad på vänskapskretsen. Jag föredrar de riktigt nära vännerna. De man kan LITA på och som inte sviker en. De man kan gå crazy med, göra ingenting med och vara djup med. Någon man kan göra allt med. De som känner en utan och innan och inte behöver fråga hur man mår, de ser sånt...
Sen är det ruggigt skönt att ha de här andra vännerna och bekanta också. De som man kan bladdra med, festa med, skratta med...de som tar "det är bara bra, själv?" som ett godkänt svar och så fortsätter man konversationen. De kan få en att tillfälligt släppa saker som är jobbigt, för de vet egentligen inte bättre och är kanske egentligen inte så intresserade alla gånger heller.

En riktig bästisrelation kan man ju nästan se som en kärleksrelation. Allt ingår ju faktiskt, om man bortser från sex och intimiteter (jo det funkar ju säkert för en del med.) En bästa vän som man vill träffa så ofta som möjligt, göra saker ihop med, göra ingenting med, ja allting. Så är det ju med en bra kärleksrelation också. Och så har man säkert enskilda intressen också.

En kärleksrelation är ju precis detsamma, addera lite sex och pussigull också så är allt klart. Kärleksrelationen går väl hand i hand med bästisrelationen, för det är väl partnern som ska vara ens bästis kan jag tycka. En knullbar bästis rent utsagt, hehe! Nej men seriöst så är det väl det som är en del av poängen. Man ska funka till allt, framförallt i vardagslivet. Det måste ju vara någon man står ut med större delen av dygnet, alla dygn.
Hittar man den så är man lyckligt lottad. Någon man trivs ihop att vakna med, somna med, bråka lite med, mysa mycket med, ha kul med, ha tråkigt med, göra det allra mesta med. Hålla liv i lågan och låta den lysa länge. FÖRLORA INTE DEN PERSONEN OM DU HITTAR DEN!

Så egentligen går alla dessa relationer hand i hand. Ens vän, kan bli en partner som blir familjen och där har man husdjur... Cirkeln är sluten...

Hursomhelst; ta hand om de du älskar. Oavsett så kommer de inte finnas där för evigt så ta vara på den tid ni har ihop...

Hur händer allt detta egentligen? Jag förstår verkligen inte.

Det här med att lägga sig i andras angelägenheter. Man kan göra det på olika sätt har jag märkt; för att man bryr sig, är nyfiken eller för att man stör sig på något OCH inte har något förståndigare att göra.

Just nu känns det som att man är mitt i en dokusåpa. Folk snackar skit, hatar varandra, skvallrar, försöker få folk att tro saker, frågar om allt de inte har med att göra och liknande.
En del tror helt enkelt att de vet mer om en, än vad man själv gör... Läskigt.

Det finns de som måste ha väldigt tråkiga liv känns det som, så de måste skapa lite intriger hos andra för att få något att prata om.
Det finns de som tror att de är lite bättre än alla andra och ska få allt serverat på fat för att de ber om det.
Det finns de som väldigt gärna lägger sig i andras privatliv och andra saker de inte har med att göra.

Problemet med allt detta är också att det aldrig är personen det rör som blir tillfrågad. Nej det kommer från omvägar! Här frågar man någon annan om den person man egentligen undrar över. Är det för att man inte vågar? Eller för att man inte vill visa att man är nyfiken? Eller vad beror det på?
Varför kan folk inte bara ärligt och rakryggat komma fram och fråga vad f*n man håller på med om det nu är något de undrar över?

Vill nån mig nåt så går det bra att ringa, smsa, skriva på Facebook, eller...hör och häpna! Det går tillomed att fråga det rakt i mitt ansikte! Face to face! If you Have the guts!

Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen:
Det finns tre sidor av en historia. Din, min och sanningen.
Alla uppfattar saker olika.
Alla skapar sin egen version av vad som hänt.
En del har ingen aning men skapar en historia iallafall.
Ska man få en rättvis bild så måste man lyssna på alla historier, eller så skiter man helt enkelt i att lägga sig i det man inte har med att göra.
Men man ska fan inte öppna käften om andra om man inte har en aning eller vågar stå för det man sagt. Sprid inget skit som du inte kan säga i mitt ansikte!

Hur ska det vara så svårt att förstå?!

Brukar vara en glad skit, men just nu är jag knäckt. Det hände för en och en halv månad sen, när jag märkte att nåt var fel. Försökte hjälpa till, pigga upp och göra saker bättre. Det hjälpte inte... Idag är det en månad sen (julafton/juldagen), som knäcken kom...väntat men oväntat, framförallt oönskat... Man kan inte göra nånting och egentligen finns det inte ett vettigt skäl till det, det är det värsta.
Eller nej, det värsta är maktlösheten och vetskapen att man inte kan göra nånting. Ingenting för den man älskar. Inget hjälper och man blir bortvald. Anledningen att man är knäckt är för att man vill så mycket mer! Det finns inget hellre jag vill, men vad hjälper det när viljan inte finns hos den andre?
Ändå är man halvvägs kvar, halvvägs borta, utan att veta vad man kan eller ska göra. Man sitter som en halväten kaka...
Jag vet vad jag borde göra, men jag vet inte om jag klarar det. Hjärtat håller inte med hjärnan.
Som tjej är man dum som tänker med hjärtat. Killar kanske är smartare och tänker med hjärnan, eller?

Hur som helst, ingen big deal eller hur var det? För mig är det dock det, om det räknas...

Natten mellan lördag och söndag så vaknade jag astidigt, pigg som en mört men ändå trött. Låg i tre timmar och försökte somna om utan resultat. Låg och såg hur det ljusnade ute. Trodde att det berodde på att jag festat och druckit, men nu undrar jag eftersom samma sak hänt nu. Vaknade 05:56 och klockan är nu 08:20 och jag kan inte somna om!! Har sovit ca tre timmar och tanken var att jag skulle gå upp tio...
Varför varför varför??? Jag blir galen! Samtidigt så är jag så trött så jag orkar inte gå upp. Bara för att jag måste kissa typ... Hatar verkligen när man inte kan sova. Min enda lediga dag...ska den bli förstörd bara därför... Fan!

Give me a switch please...

Mycket saker skrämmer mig. En är att förlora nära och kära.
Man kan förlora någon på så många olika sätt. Det kan vara att någon lämnar jordelivet, att någon flyttar iväg och man förlorar kontakten, eller att man förlorar goda relationer på olika plan.
Den sistnämnda tror jag är den svåraste. Att man vet hur bra det varit och kunde ha blivit, men nånting händer och man känner hur allting kallnar dag efter dag. Det är det som skrämmer mig mest. Det gäller definitivt inte bara kärlek!
Man kanske inte vinner någon på ett visst plan, men man behöver inte förlora någon på ett annat för det. Men det svåra kan vara att ha en god relation, som övergår i nåt djupare, som inte visar sig funka...och då att få tillbaka den goda relation som man hade från början.
Det kan vara både svårt och smärtsamt, men jag tror och hoppas att det är absolut inte omöjligt. Det gäller bara att alla parter har tålamod och förståelse för den andra och dennes känslor.
Tid läker alla sår...men hur lång tid man behöver är ytterst individuellt. Dessutom är kanske inte tiden tillräcklig, kanske måste mer hjälp finnas tillgänglig. Nån som stöttar, lyssnar och kan förstå utan medlidande.
Ingen kan förklara hur man ska känna eller hur man ska sluta känna saker, det finns bara riktlinjer hur man kan göra för att försöka må bättre.

Första januari, nystarten...
Jag vet inte jag...har bara bestämt mig för att jag ska göra nånting som jag inte gjort förut. Nåt spännande eller annorlunda kanske...eller kanske äntligen lära mig nånting jag vill göra...bara nånting nytt.

Annars kan jag inte påstå att året har börjat som jag önskade. För mycket känslostormar och ett hål i hjärtat.
År 2012 slutade verkligen inte som jag hoppats och önskat, snarare tvärtom, som ett piskrapp rakt i ansiktet. Men det finns förmodligen ingenting som jag kan göra nånting åt.
Det är inte jag som valt bort något bra... jag skulle välkomna det med öppna armar om det var så. För mest känner jag bara för att vilja gråta, vad är det för positivt med en nystart när man tvingas starta alldeles ensam?
Men det gäller väl som i alla situationer, det är bara att gaska upp sig och move on. Ingen bryr sig för att man ligger och tjurar. What doesn't kill you makes you stronger... Jo, så är det väl...bara hjärtat slutar blöda först så man kan våga börja röra sig framåt. Men det kan ta en stund...det var inte bara ett nålstick, det var en fucking jävla machete som vreds om och karvade sönder!

Jag är till 100% säker på att det finns flertalet människor som är skadeglada å mina vägnar nu... De som ler i mjugg och njuter av situationen. Som tycker att det är rätt åt mig, kanske rentav rättvist.

Det finns garanterat de som vill skriva loser i pannan på mig och med segerviss röst säga "Vad var det jag sa?!" Spelar ingen roll om utgången i det hela, annat än att de hade rätt.

Till er säger jag bara grattis! Vilken tur ni har som kan glädjas åt en annan människas ledsamhet och olycka. Grattis! Jag hoppas ni känner er som bra människor nu när ni fick rätt och jag inte kunde behålla det jag ville ha. Att jag nu går här med trasigt hjärta.

Till er andra, som bryr sig, som vill mitt (vårt) bästa och vill att vi ska må bra, ni som finns där med stöd och support, kramar, en axel eller två att gråta ut mot, som jag kan få prata och älta lite med, som får mig att skratta igen, får mig att må bra om det bra är för en liten stund (det inkluderar även DIG) ;
Mina varmaste och hjärtligaste tack! <3

No good thoughts about this at all..

I just do. Can't help it.
You're one of my best friends. You've always been there for me, in joy and sorrow. Helped me with my problems and demons. Laughed with me in a lot of times of craziness and weirdness.

You've made me more open and not that shy little non-dancing girl anymore. You've opened a whole new world of music and dance for me.

You're an adorable, funny, crazy, kind, wierd, lovely, amazing guy and I fell for that. I'm like butter in your hands...I'm melting. My heart burns for you and you're in my heart to stay, cause your spot can never be replaced by someone else.

I hate what you did to this person!
I hate how you make this person feel!
I hate how you still are in this persons brain!
I hate how you still can ruin feelings for this person!
I hate how you destroyed this person!

And I most hate you for how you've destroyed it for us!!!

I hate you!

Stars can't shine without darkness

I'll be there for you my beloved star

Don't let this be the end. But don't hurt yourself anymore. Don't hurt me! This is killing me! But its killing me even more to see you suffer.

I want you, But i want you happy! Like good old days.. :(