Massage och träning
Vilken heldag det har varit. Klockan ringde 03.50, så efter fyra timmars sömn var det dags att kliva upp och åka till jobbet och öppna. Tiden gick skapligt fort och vid två var jag klar och så åkte jag direkt till gymmet och körde första styrkerundan sen ryggen krånglade och jag blev förkyld. Kändes skönt även om jag var trött efteråt.
Sen blev det hem och ta en dusch, kolla till lilla Kissen, som av nån anledning har lite blod i bajset. INTE bra och jag är orolig. Andra dagen jag ser det nu. Usch. Ska rådfråga en veterinär imorgon.
Sen blev det en fika och mellis på Honeycomb. Eeevigheter sen så det var så gott!
Sen blev det hem och ta en dusch, kolla till lilla Kissen, som av nån anledning har lite blod i bajset. INTE bra och jag är orolig. Andra dagen jag ser det nu. Usch. Ska rådfråga en veterinär imorgon.
Nu har jag iallafall avnjutit en riktigt skön massage och snart är det dags för kvällsmat. Sen är det sovadags.
Har haft en riktigt skön ledig helg när gamla kontakter knyts igen och det känns jättekul! Sen var Danskursen hysteriskt rolig i söndags, så det har bara varit bra. Känns jätteskönt att ha fått en lugn och harmonisk period med en hel del egenlyx. Precis vad som behövs ibland!
Höstdeppig?
Alltid blir jag lite nedstämd på hösten. De senaste åren har det varit en ganska tuff period och så känns det som det även blir i år.
Det är alltid en massa tankar som far omkring. Och känslor.... Jag vet inte vad jag ska ta mig till ibland. Är det värt allt? Kommer det vara det? Eller skulle jag gett upp för längesen?
Jag vill ju inte ge upp. Jag önskar bara att det vore lite mera ömsesidigt... Jag kan inte ensam kämpa. Jag vet inte vad som kan komma ur detta, men jag tror att en milstolpe nås ganska snart.
Jag Kan inte fortsätta så här om det inte sker nån förändring. Då kommer mitt liv bara vara bortkastat på väntan. Helt i onödan dessutom. Och där kommer jag sen sitta ensam kvar...
Men att tänka såhär gör mig förkrossad. Så i år vet jag vad höstdeppigheten kommer ifrån.
I'm done
Jag är färdig med den här människan nu. Vi har inget att säga till varandra mer. Vad är meningen när hon hela tiden undviker mig, kollar om jag är hemma eller om jag ska på zumban eller jobbar? Inte säger hon nåt till mig heller. Jag är trött på den fegisstilen att bara hålla käften. Jag har inte ens gjort henne något. Jag råkar bara komma bättre överens och bo ihop med en person som hon är besatt av och gör allt för att få träffa lite ensam. Inte ens han vill det. Hon är bara så fruktansvärt svartsjuk. Bespara mig. You're out! Adiós bitchacha!
Trygghet
Hemmet är nog den tryggaste plats man har. Hemmet och bland vänner och familj. På andra plats kommer jobbet, men där skiter det sig emellanåt. Det har jag nu fått en egen erfarenhet av. Mattan dras undan under fötterna på en och man känner plötsligt hur ostadigt man står.
Man har alltid en tanke att "vid en sån situation kommer jag reagera såhär" och då "kommer jag göra såhär" och dylikt. Bara släpp det, säger jag. Man är aldrig förberedd! Var däremot medveten att det kan hända. Men man kan inte gå och vara rädd. Då kan man inte fungera normalt.
Jag och min kollega blev utsatta för ett rån på jobbet i lördags.
Två maskerade män kommer in med yxa och hotar oss. Först mig, eftersom jag är ensam i butiken just då, sen även min kollega, som kommer in efter soprundan. De snor åt sig ytterst lite kontanter eftersom vi har cashguard och får med sig lite cigg och snus. Det är allt.
Hela situationen när de där två figurerna står framför mig och hotar med en varsin yxa är så surrealistisk. Jag bara står och gapar och glor på dem. Det känns som länge, men jag har inget tidsperspektiv alls här. När de ryter att jag ska gå och öppna kassalådan så står jag bara kvar. Jag tar mig inte för att göra nåt för tankarna maler fortfarande i huvudet; Är det här ett jävla skämt eller?!
När de sen springer in bakom kassan så går det som en stöt genom kroppen när man inser att det är allvar. På nåt sätt blir jag ändå klar i huvudet och luckas larma på en gång, innan de ropar på mig igen.
Alla kurser och säkerhetsföreskrifter man gått och läst igenom rullar genom huvudet och blandas med tanken att "måtte min kollega stanna utanför! Måtte han inte komma in mitt under här!" och att bara göra precis som de ber mig om. Sen står jag bara stilla, rör mig inte annat än att flytta mig ur vägen och svara på deras tilltal. Sen kommer min kollega in...
Han blir intvingad att öppna på kontoret och jag får stå kvar i kassan med den andra... Så börjar telefonen ringa.
Det är då de börjar ge sig därifrån och de kutar ut till en väntande bil. Då lyckas jag låsa och svarar i telefonen. Det är polisen. Sen kommer min stackars kollega ut och han tar över luren och jag går ut till vittnen och ringer min chef.
Sen sitter vi och kurar inne i butiken och väntar på väktare, chef och polis.
Halv tolv har vi lyckats stänga butiken och gjort skaplig ordning till på morgonen dagen efter.
Vi är ett gäng som åker in tillsammans och tar en glass på McDonalds.
Jag ringer mitt lilla hjärta och berättar vad som hänt och sen åker jag till honom. Han har berättat vad som hänt för de närmaste och jag får ett par sms.
Men att försöka sova...hjärtat rusar, tankarna snurrar och så tryck över bröstet. Jag sover väl tre timmar innan jag vaknar svettig. Dock inga drömmar jag minns.
Men här börjar det hela med vänner och familj, plötsligt vet nu alla efter vad tidningar och nyhetssidor skrivit, vad de hört på jobbet och av vänner osv. Så hhela dagen går åt till att prata med alla och berätta vad som hänt. Skönt med stödet måste jag säga ändå.
På kvällen är både jag och min kollega tillbaka på jobbet, men vi är dubbelt bemannade så vi ska bara befinna oss r och försöka klara av det. Vi behövde inte ens jobba. Bara vara på olycksplatsen så att säga.
Det gick lättare än jag trodde, tack och lov, men visst kändes det obehagligt vissa stunder.
Nu har jag jobbat ett par pass som vanligt och det har fungerat bra. Jag är glad att jag har så trygga arbetskamrater. Man känner sig ändå säker. Klart det har känts olustigt vid några tillfällen och jag reagerar mer på folk med huvudbonad och de som är högljudda. Men nu är det bara att ta en dag i taget och förhoppningsvis så kommer tryggheten infinna sig igen.
Tuff helg
Kan inte säga annat än att det har varit en kämpig helg, men nu är den slut. Tack och lov. Lördagen slutade ju som den gjorde. Sjukaste kvällen på länge. Bli rånad hör ju inte till vanligheterna. Tillbaka på jobbet igår men vi var dubbelt så många personal och varken Calle eller jag hade nån press att egentligen göra något. Vi fick gå och skrota lite hur vi ville. Jag stod inte i kassan något utan fyllde mest på varor och städade lager. Det kändes lite lagom. Satt och fikade en stund tillomed. Det kändes skönt att inte ha nån press på sig så just igår. Det räckte att vi kom dit. Sen hade jag dessutom bara ett sextimmarspass att jobba så det kändes också bra.
Visst, jag blir helt stressad och ångestfylld när jag tänker på vad som hände, men det är skönt att försöka få bort ångesten att jobbet är en läskig plats. Det är ju så jäkla viktigt att kunna känna sig trygg. Men nog kommer jag hålla dörren låst mera och bättre koll på larm och sånt. Än är det ju inte bra. Snart är det möte, men först ladda veckan med lite coreträning.
Olycka på jobbet
Oj oj oj, vilken dag! En udda arbetsdag måste jag säga.
Nya schemat är igång nu och jag har äntligen fått lite öppningspass. Inte för att det är kul när klockan ringer 3.45 på morgonen och man ska upp, men det är väldigt skönt att sluta jobbet kl 14.
Idag var min första ordinarie öppning och inte nog med att jag varit galet trött, dagen hade andra saker i beredskap också. Efter att ha sovit ca fyra timmar natten till igår för att jobba ett tidigt extrapass i måndags och sen sova ca tre-fyra timmar inatt med, så är man lagom mosig i huvudet. Men upp och iväg kom jag imorse, även om jag var lite vimmelkantig och yr i mössan. Lite stressad också av förra nattens fadäser på en annan Statoilstation i närheten, som blivit utsatt för ett ordentligt skrämmande inbrott.
Ett par stora koppar te fick mig att vakna till iallafall och sen kom arbetskollegorna och det satte lite mera fart på en.
Just när vi förberett för lunchen och jag sitter i godan ro och äter min keso, blir jag utringd i butiken och det enda jag hör från Jonas är: kdkflfkdlds brandkåren kdkfldkdldfo krockat med tankbilen djduydordbk!!! och sen är han ute! Så jag hjälper den stackars övergivna kunden i kassan och ser sen Kicki som förklarar att det just varit en olycka med vår tankbil som var på väg för att ge oss bensin och den står nedanför oss med läckage på tanken.
Oj oj, tänker jag och förstår att det kommer bli sanering.
Chocken när jag sen kommer ut och inser att det är två långtradare med släp, varav ena är vår tankbil, och sen ytterligare en liten hyrlastbil som varit i en megakrock just nedanför oss, får mig däremot att tvärstanna.
Då inser jag att det är lite större vidd på detta än jag tänkt mig. Jag får syn på Jonas som står och håller om en man som sitter ner så jag går dit. Jonas har 112 i luren och jag hör hur han pratar om bensinläckage, last som slungats iväg och skadad person. Vi rusar sen runt och kollar så ingen mer är skadad, hur stor läcka på tankbilen och hämtar sen brandsläckare och diverse annat för att säkra upp oss om det skulle ta eld nånstans. Inte kul om det börjar brinna runt en tankbil med full last just vid en bensinstation...
Efter ett tag fylla vägen av brandkår, polis och ambulans, stånden skadade förs iväg, trafik får ledas om och saneringen tar vid. Det blir folktomt på kullen uppe hos oss i över en timme. Krocken var så kraftig och med så stora fordon så det stoppar upp all möjlighet att ta sig framåt.
Fick vi infon rätt så är det ungefär såhär det gick till:
Föraren i den lilla hyrlastbilen tankade hos oss och åkte iväg, han tror att trafiken från ena hållet är avstängd eftersom motorvägen är avstängd i ena riktningen och tittar därför bara åt ena hållet när han kör ut från vår utfart. Där möter han tankbilen som är på väg upp att fylla på bensin hos oss. Det han INTE ser när han kör ut är lastbilen som kommer från höger och är lastad med cementblock... Han i sin tur hinner knappt reagera på att något hamnar framför honom innan det exploderar framför ögonen på honom. Då har han kört rakt på den lilla hyrlastbilen, som får en dyngsmäll i fronten, snurrar iväg och åker rakt in i tankbilens bakdel och i princip fastnar mellan de två lastbilarna. De får stopp på ekipagen och konstaterar då att det är läckage på tankbilen, mannen i hyrlastbilen är skadad i ansiktet så han blöder och hans arm är av och chauffören i cementblocksbilen höll på att få all sin last intryckt bakifrån i hytten för att han tvärbromsat.
De här männen hade änglavakt idag för det hade kunnat sluta så jäääääääävla mycket värre!
Det är tack och lov inte ofta man är först på en olycksplats och tur är väl det, men man inser hur sårbart allt är och hur mycket millimetrar och millisekunder faktiskt gör. Som min kusin brukar säga: Krama varandra i trafiken!
Som sagt, inget dag är den andra lik på Statoil.
Brev till dig
Ja vad ska man säga, mer än att man inte är förvånad... Eller jo på ett sätt är jag det, eftersom du har mage att påstå att det är mitt fel.
Hur kan du ens påstå att det var JAG som backade från dig när det var du som slutade prata med mig om vissa saker? Du uteslöt ämnen, såsom han för att plötsligt litade du inte på mig.
Du som började gnälla bakom ryggen på mig och undanhålla saker för mig? Sen slutade du med att svara på sms och startade definitivt inte en konversation själv, men jag vet också att du klagat på att jag inte svarat, men det är på sms jag inte ens har fått. Frågan är varför du inte frågat varför jag inte svarat, bara dragit slutsatsen att jag inte vill och sen skiter du i allt själv. Om du nu ens har skickat något...
Sen slutade du dyka upp på träningen och det tog ett tag innan jag fattade att du gick på träningen så fort jag jobbade. Jobbade jag så var det fritt fram för dig. Visste du inte så stannade du hemma... Och du påstår fortfarande att det är jag som backat? Det blev ju ganska uppenbart om man säger så.
Jag önskade dig en glad midsommar och det svarade du på, men du kunde inte fråga hur det var, fast vi inte pratat på ett tag redan då? Varför måste jag vara den som skulle ta tag i det hela tiden? Nu kan du inte ens skicka en spelinbjudan på wordfeud? Ja, jag har testat dig i det här och väntat på att DU skulle kontaktat mig något, om det så bara vore i ett löjligt spel, men nej. Du låter det bara glida förbi... så återigen är det jag som gjort fel och inte hör av mig.
Varför ska alla svansa omkring dina ben för att du ska vara nöjd? Varför kan du inte ta första steget till nånting själv? Eller jo, när det gäller EN person kan du ju det...Den som du hela tiden påstår sårar dig och gör dig ledsen och som du är så himla arg på och ber radera ditt nummer. Varför återkommer du dit? Hela hela tiden...du är mera hooked än någon annan,fast du sitter där med en fin man hemma.
Du var arg på hans förra tjejkompisar som var vänner och sen betedde sig som skit och bad honom dra. Det var jag med. Jag ville inte att han skulle prata med dem alls mer. Men DU! Du gör EXAKT samma sak nu. Du är inte ett dugg bättre som person. Du är lika falsk och dubbelmoralig som de! Du är kompis, ni blir osams, du ber honom dra och nu, ett par veckor senare är du här och är kompis igen. Vad gör det att det är ok för dig och inte dem? Du bad honom att be de tjejerna dra åt helvete....tänk om han skulle gjort detsamma med dig nu? Det skulle ju varit samma sak, men jag glömde, det är ju DU nu...
Jag däremot önskar nästan att han gjorde så, eller ifrågasatte hur fan du beter dig. Spelar ingen roll vad man har att skylla på, om det så är psykiskt eller inte. Det har du själv sagt när du gnällt på honom när han har mått som sämst.
Du kan vara glad att de följer dina spelregler så du kan hållas utan att bli ifrågasatt. Jag gör inte det längre. Jag ska försöka lägga det här bakom mig. Jag tycker det är tråkigt, men jag tror inte det kommer gå att fixa. Du är för mycket drama och för energikrävande och nu gör du mig bara arg med blotta åsynen av ditt namn, för man KAN INTE bete sig hur som helst. Skyll på vad du vill, jag tror inte jag kommer orka lyssna. Det har gått för lång tid och du har inte gjort en tillstymmelse till att visa att du vill att det ska bli bättre, du är en sån fegis. Du är äldre än mig och beter dig som en tolvåring. Jag har fått nog av småbarnsfasonerna.
Om du läser det här eller inte, det kvittar mig vilket. Jag har fått det ur mig, det är det som är det viktiga. JAG är det viktiga i den här frågan. För mig. Mitt välmående. Vill du fixa något, villket jag faktiskt tvivlar på, så är du välkommen att ge det ett tappert försök. Jag är inte långsint. Hejsvejs.
Ett av de värsta åren hittills!
Dödens år kan man väl nästan kalla det. Hittills har jag haft tre dödsfall i min närhet. Redan i januari dör min mormors syster helt plötsligt och av okänd anledning.
I februari somnar lilla farfar in också. Han slutar ta sina mediciner i smyg från hemtjänsten, som ska hjälpa hans hjärta och allt vad det är. Han tar helt enkelt långsamt livet av sig... Att han velat somna in har jag vetat länge, för hans livsglädje försvann när farmor dog, än mer sen när pappa dog. Min pappa var den enda sonen han räknade med, för den andra så kallade sonen har hört av sig ungefär lika många gånger på 10 år som jag gjorde på en månad... Så den delen av släktskapet dog ut i förtid om man så säger.
Så godnatt farfar, tiden går så galet fort och jag sörjer och saknar dig, även om jag vet att du har det bättre nu.
Sen i höstas har vi veta att vår chef på jobbet fått en aggressiv och obotlig typ av cancer i prostatan. Alla behandlingar sattes in och det såg bra ut, men plötsligt en dag så gick ena benet av, veckan efter det andra. Båda höfter opererades och in sattes skruvar och rehab påbörjades. Men cancern hade satt sig på skelettet så det fick inte. Rullstol blev det nya. I påskas var han uppe på jobbet och hälsade på, fortfarande vid ganska gott mod. Men sen såg vi honom aldrig mer. Cancern blev värre och det var fram och tillbaka till sjukhuset. I början av juli somnade han in på sjukhuset omgiven av sin familj, lugnt och stilla.
Men denna jävla sjukdom alltså! Ännu går den inte att bota, ännu kan sjukvården göra alldeles för lite för att hjälpa och lindra för de sjuka. Det är så tragiskt!
Det var fina begravningar allihopa. Men det får räcka nu. Jag vill inte mer. För även vänskap kan tydligen gå i graven utan anledning. Den begravningen är den sorgligaste ändå, när man plötsligt inte är värd nånting längre, fast man inte gjort nånting fel. Plötsligt är man bara inte längre vänner.
Klart jag sörjer, men samtidigt så tänker jag inte sörja för nån som inte kan höra av sig. Jag kan inte vara den enda som försöker. Men om ett kort tag ser man om begravningen för den här vänskapen är kommen. I så fall, tack för den här tiden och hoppas det är värt det!
En sista fundering
Nånting som har tagit upp mycket tid och tankar det här året som gått är relationer. Man har ju relationer med alla på ett eller annat sätt. Vänner, familj, partner, ovänner..
I början av året, eller snarare slutet på förra året så var det ett par stycken som från vänner blev ovänner. Det blev alldeles för mycket skitsnack och runtsnack och man fick höra saker om sig själv som man inte ens själv visste om...skitsnack som sagt. Vuxna kvinnor, som man inte ens känner, som trodde de kunde utläsa vad man kände och tyckte om dem med bara en blick, utan att ha sagt ett enda ord. Men sorry ladies, det funkar inte så. I er trångsynta värld kanske, men öppna upp nu!
Det blev en ordentlig dramacirkel av det hela och så försvann några vänner.
Allt händer av en anledning, eller hur? Idag är fortfarande några ute ur mitt liv, för jag är trött på falska leenden, hälsandet och frågan om hur det är, när man VET att den här personen inte bryr sig ett skit. Den här personen vill bara veta om det har hänt nåt smaskigt så de får något att skvallra och snacka skit om. Men du är inte välkommen igen. Däremot kan jag böja mig och ge folk en andra chans om jag känner att det kan vara värt det. Jag gillar absolut inte att förlora vänner, men återigen, saker händer av en anledning.
Likaså är jag glad att jag har en helt ok relation med mitt ex idag. Vi pratar inte särskilt ofta, men visst händer det. Vi kan prata i telefon, smsa och ses ibland och det känns helt ok. Inga problem. Alla har inte den turen att ha det så. Men efter att ha fått upp ögonen och ha fått mer förståelse för varandras ageranden så har man lärt sig en hel del nytt, vilket gör att man kan prata och förstå varandra på ett helt annat sätt. Man känner ju varandra rätt så väl efter över åtta år tillsammans. Fortfarande kan man få sms om att lyssna på den här låteneller annat som man haft gemensamt. Det tycker jag är trevligt. Att man fortfarande kan dela saker som man vet att den andra skulle uppskatta.
Jag tycker aldrig att det bara är EN person som ska hålla liv i en relation. Man måste mötas på halva vägen om det ska hållas vid liv. Är man vänner eller partners så ska man finnas för varandra i vått och torrt. Man delar på både glädje och sorg, i likhet med att vara gift. Annars kommer det sluta i katastrof. Som med allt så gäller det ju att prata med varandra. Vilken klyscha, men ack så sann!
Hur ska jag veta hur du känner om du inte berättar det för mig? Hur ska jag veta om du är upprörd över något som jag gjort eller inte har gjort, sagt eller inte har sagt? (Visst, kroppspråket och attityden, duuh, men man ses ju inte alltid jämt med alla.)
Är man missnöjd med nånting så är det bättre att försöka reda ut det och prata med den det berör. Inte bara skriva det i sin lilla dagbok, berätta det för katten eller kaninen eller bara gå och irritera sig på det. Då får du ingen lösning på problemet! Snacka med andra människor om den här personen är heller ingen lösning i sig, eftersom andra omöjligt kan veta exakt vad det är. Man kan ana, misstänka, gissa och spekulera, men aldrig få det rätta svaret svart på vitt. Vill man veta nånting så får man helt enkelt fråga. Annars är det inte konstigt att relationer rinner ut i sanden. De gör det när man låter dem. Kämpa lite nu för fan!
Är man missnöjd med nånting så är det bättre att försöka reda ut det och prata med den det berör. Inte bara skriva det i sin lilla dagbok, berätta det för katten eller kaninen eller bara gå och irritera sig på det. Då får du ingen lösning på problemet! Snacka med andra människor om den här personen är heller ingen lösning i sig, eftersom andra omöjligt kan veta exakt vad det är. Man kan ana, misstänka, gissa och spekulera, men aldrig få det rätta svaret svart på vitt. Vill man veta nånting så får man helt enkelt fråga. Annars är det inte konstigt att relationer rinner ut i sanden. De gör det när man låter dem. Kämpa lite nu för fan!
Människor har ibland behov av att vara ensamma. Det måste man respektera, vare sig man är vänner eller partners. Alla kan behöva sin tid för sig själv. Om man mår dåligt, måste stressa ner eller bara njuta av ensamheten. Den tiden får man ta när man vill och kan. Man ska inte försöka stoppa det behovet. Även här gäller det ju att man pratar om det så man förstår varandra och berättar vad det beror på, eller i alla fall lugna en oroad partner/vän att det inte beror på den om det inte gör det. Man måste lita på varandra i dessa lägen.
Jag har själv haft ett fruktansvärt rörigt år, som varit både bra och dåligt. Jag har mått mycket dåligt psykiskt för
kärleks skull och jag har oroat mig för några av mina nära som mått hemskt. Några har vetat om det och har försökt hjälpa och finnas där efter bästa förmåga. De har förstått när man velat ses, men även förstått när man bara velat ligga i sängen och dö. Då har de legat där bredvid eller att man har hörts senare. Ofta behövs det inte mer än så. Man vet att man inte är ensam. Det är skönt att man inte behöver förklara allting från början hela tiden också. De vet redan. Ingen orkar tjata och tjata om en historia från början för att alla ska få veta.
En del har klagat på att man aldrig mår bra. Ja, det är ju tråkigt förstås, men såna kommentarer hjälper inte, det kan jag lova. Kan man inte säga nåt snällt så kan man lika gärna vara tyst.
Jag kan till viss del förstå om man inte orkar med en person som är ledsen och deprimerad hela tiden, men av egna erfarenheter så känner jag att är det nån man bryr sig om så står man faktiskt ut. Man försvinner inte och bara hoppas att den personen kan lösa allt till det bättre.
Även om man inte kan lösa alla världsproblem åt personen så borde man finnas där. Bara det är, som sagt, ett stort stöd i sig. Att veta att ens vänner finns där och inte försvinner när man mår dåligt. Är det konstigt om man inte hör av sig till den personen sen då?
Förhoppningsvis så blir 2014 ett bättre år vad det gäller relationer, även om det inte började så bra just nu då. Men en anledning finns till allting, man måste bara ha tålamod att upptäcka den. Så för nu lever jag för de jag har närmast omkring mig, som stått ut med mig hela detta år och inte lämnat mig för att de inte orkat med en ledsen människa. För mitt i allt så har jag fått så många underbara minnen och ögonblick med mig som jag inte vill byta ut mot nånting. Flera relationer som stärkts och nya som skapats, gamla som består och så det tråkiga; de som lämnat. Man jag tvingar inte in någon i mitt liv. Jag är bara tacksam för de jag har.
Gott nytt år.
Suck
Det går visst inte att ha en trevlig dag utan att dagen efter ska bli förjävlig...
Köra bil i snö
Alltså, jag gillar verkligen inte snö. Det kan vara mysigt om man själv är inomhus eller om man busar omkring med vänner, ja! Men att köra bil i snöväder, skotta fram bilen, tvätta den från salt, skrapa rutor osv...det suger. Framförallt körningen, man sitter på helspänn, rädd för de idioter som blåser om på motorvägen i 140, lastbilar med släp som slirar åt alla håll och så halkan som gömmer sig.
Been there, Done that. Inget kul alls. Det kostar pengar och kan kosta liv och det behöver inte ens vara mitt fel, för jag har lärt mig att vara försiktig.
Att skiten sen ska ligga kvar i ett halvår är ju också en fet nackdel! Förra året kom ju snön i november och försvann först i april. Inte ok när sommaren består av typ en och en halv månad. Uufff! Nä jag gillar inte snö!
Det är för nära...
...men ändå långt bort.
Igår kände jag hur ångesten rullade in och jag låg i badkaret i två timmar och förvandlades till ett russin.
En månad kvar till julafton... Några vet ju vad det innebär när jag inte pratar om julklappsångest eller att jag ska jobba.
De här sakerna får gärna uppta min tid istället för det andra!
Kan säkert tyckas att jag är långsint eller patetisk, men för mig var det en mycket jobbig dag/natt och årsdagen känns lika jobbig att tänka på. Därför jag redan ligger här med ångest.
Winston Churchill: if you are going through hell, keep going.
Äta kakan eller ha den kvar?
Det är inte lätt det där, när man står i en korsning och inte vet vilken väg man ska välja för att man inte vet vart de leder. Det blir lätt att man står och stampar på samma ställe, för då vet man vad man har.
Lite där är jag nu, eller har väl varit en lång tid. Jag går inte vidare åt nåt håll, trots att jag vet att jag borde. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Det är ett riskigt vägskäl för det kan bli både positivt och negativt. Sistnämnda är jag absolut inte beredd att ta heller, och det känns som att det är den mest troliga biten också. Så jag står här och velar med min kaka, ta hela eller spara? Väntar jag för länge kanske den blir för gammal också... Ett beslut måste komma, men hur ska det gå till? Jag gillar inte att ge mig ut i tomma intet. Jag är inte beredd att förlora allt jag vill ha.
Osocial
Jag trodde allt skulle bli så himla bra, men saker blir tamejfan bara värre och värre. It sucks, hur länge ska man orka med allting? Det känns som det var hundra år sen man mådde bra. Och när hade vi en lycklig stund sist? Jag menar allihopa...
Vad man vill och vad man borde...
Vad jobbigt det är man är oense med sig själv. Hjärtat säger en sak, huvudet en annan. Vilket ska man lyssna på? Huvudet känns ju som det självklara valet eftersom man vet att det är det bästa att göra, ändå följer jag oftast hjärtat, för det är där min vilja finns. Viljan att allt skulle funka, viljan att allt ska vara bra. Men det är det inte och det är det huvudet vet. Därför borde jag inte vara här. Fast hjärtat vill inte ge upp hoppet, för NÅNTING finns där...eller är det bara som det är meningen att jag ska tro?
Jag vet varken ut eller in längre och det är verkligen olika från dag till dag...
Inatt hade jag en sån jobbig dröm också. Jag drömde att allt verkligen var bra, jättebra. Men allt gick såklart i kras när jag vaknade.
Känslorna går verkligen upp och ner, men de försvinner inte. Det finns för mycket kvar att hämta för att de ska dala. Ändå undrar jag om det är värt det ibland. Jag VILL att det ska vara värt det. Jag VILL att det ska funka. Det är så länge jag har gått såhär nu och det vill inte släppa. Det måste finnas nån jävla anledning... Just nu är jag så känslig för allt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Humöret svänger värre än en krokig landsväg och hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med tårar i ögonen, eller försökt hindra mig själv från att börja storgrina...för att i andra sekunden bara jätteglad eller fly förbannad. Ja, jag vet inte om det är huvudet, kroppen eller hjärtat som sätter igång allt detta, men just nu försöker jag bara fungera som människa utan att grina eller bli arg på mig själv eller andra varje dag.
Önskar bara att huvudet kunde fyllas med lite andra tankar än just detta emellanåt, men inte ens flytten distraherar mig tillräckligt...
Jag önskar du fattade...
Du är en sån person som, hur illa du än gör mig, så kommer jag ha sååååå svårt att INTE förlåta dig.
Du har kommit att betyda så enormt mycket för mig och att se dig lida är en av de svåraste sakerna för mig. Jag får ont när jag ser att du inte mår bra.
När du gör mig ledsen och arg, om det är/inte är med flit, så är det ändå saker jag tar. Av nån anledning så spelar det ingen roll hur du behandlar mig, för jag är där iallafall. Jag vet inte varför.
Varför kan jag inte släppa taget?
Varför sätter du dig så fast?
Varför och HUR får du mig att må så bra och dåligt på samma gång?
Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag blir knäckt om du försvinner. Mitt hjärta går sönder. Inte för alltid, för man kan lära sig att leva med smärta. Men lämnar du mig bakom dig, för att du inte orkar mera, då förlåter jag dig inte! För då har du inte gett mig chansen att hjälpa dig.
Mitt hjärta...
Beslutsångest
Mycket beslutsångest just nu. Vet inte vad jag ska göra med nånting. Jag får panik! Jag brukar inte vara så velig. Jag har ingen aning om vad som hänt, eller bara är en sån dag idag att jag känner ännu mera så.
Funderar på så himla mycket saker och känslor. En sak är i huvudet på mig konstant, men det står stilla och jag vet inte hur fortsättningen ser ut eftersom jag är för rädd för att fråga. Hoppet lever men hur stor är risken att jag skadar mig själv? Är det värt ännu en smäll? Hur kommer jag klara den om den kommer? Och när får jag veta om det ens händer nånting? Som sagt, det står stilla just nu.
En annan sak är två av mina mål för i år. Den ena ska jag göra, vet bara inte när. Bara rädd att jag inte ska klara det... Om jag är bra nog eller inte...
Det andra är nåt jag kan börja med i princip när som helst, men där är jag ännu fegare. Jag är typ livrädd. Att jag inte ska klara det, att det ska gå så fruktansvärt dåligt, att jag inte kan eller ens kan lära mig...om jag är ett hopplöst fall...inte nog med beslutsångest, prestationsångesten är också ett faktum...att jag är löjligt blyg inför de närmsta är ju också ett problem på det sättet...
Ja, det fjärde beslutet, eller ett av de närmaste är Sweden Rock. Åka eller inte åka? Likaså salsakryssningen.
Har legat och lyssnat på Avantasias nya platta och den är BRA! Vill verkligen se dem, men är inte så sugen på festival trots det.
Vet inte in bilen klarar det, sällskap, pengar, hur många dagar att stanna osv... Där är det många beslut på en gång. Angående salsakryssningen så vet jag inte heller. Förra gången var kul, men det är så mycket som spelar in om jag kommer må bra eller inte känner jag...
Usch för allt just nu. För mycket ångest och beslut på en gång. Och för mycket icke-vetande också till råga på allt...
Vet inte vart jag ska börja, men en sak börjar väl redan imorgon om det är så...om jag klarar av att genomföra det. Jag vet inte än.
Bitch - bra eller dåligt?
Många har åsikter om det är bra eller dåligt att vara en bitch.
Babe in total control of herself och så vidare, men för mig har det alltid vara negativt klingande att bli kallad bitch. Jag ser faktiskt inget positivt med det alls. Vänner emellan, så länge man skojar är en sak förstås.
Men för det första, slår man upp vad ordet bitch betyder så är det saker som slyna, slinka, satmara, surkärring, argbigga och dylikt. VART finns det positiva? Vill man bli kallad nåt av de betydelserna? Inte jag...
För det andra så är det ofta HUR det sägs, ofta i samband när någon är arg/sur och ofta efterföljande ordet "jävla". Not so good in my head.
Jag vet det finns folk som nästan blir lite stolta när de blir kallade bitch, puckon tycker jag. Men de anser att bitch betyder, bland annat det som jag skrev ovan: Babe In Total Control of Herself, en tjej med attityd som inte låter nån hacka på en eller se ner på en, nån som inte tar skit, en kvinna med självförtroende osv. Beundransvärda egenskaper, men det är inte vad en bitch är.
För mig betyder bitch en tjej/kvinna som ser ner på andra på något sätt, tycker/låtsas att hon är förmer än andra, dömer andra lite för snabbt "för de är säkert ändå inte lika bra som hon själv", har en dålig attityd mot folk som bemöter henne i olika sammanhang osv.
En kvinna som är i full kontroll behöver inte bete sig så. En stark kvinna är trevlig, står med fötterna på jorden och ger alla en chans. Hon behöver inte låtsas vara bättre än hon är. Har man det självförtroendet eller självinsikten eller vad man ska kalla det, vet sitt egenvärde, så behöver man inte bitcha mot andra människor. För varför ska man trycka ner andra? Varför måste man påpeka andras brister för att själv känna sig bättre? Då kanske man ska börja jobba med sig själv och inte gömma sig bakom nån bitchig fasad och låtsas att man är bättre än alla andra. Det är inte det som ett gott självförtroende handlar om, utan om att alla är lika bra på olika sätt och att man då räknar in sig själv där.
Hur man är en vän
Ja men jag har ju inte mycket vettigt för mig idag så skriver lite till. Funderar som vanligt på en hel del saker, baserat på sånt som händer runt omkring mig just nu.
Det jag ioförsig funderar allra mest på nu är hur mycket snor det får plats i huvudet... Jag hinner knappt sätta mig i sängen förrän det är dags att gå och snyta sig igen. Himmel! Jag kommer sova med en toarulle bredvid mig inatt, det är ett som är säkert.
För övrigt är jag sjukt uttråkad. Har legat i sängen hos Carlos hela dagen (det skulle ju definitivt kunnat vara roligare än vad det har varit, hehehe! ;P ) och sovit, hostat och tittat på HIMYM, Mythbusters, AFV och en del av polisskolan. Har legat i badkaret en stund också. Man kände sig lite piggare och fräschare i en kvart iallafall. Haha!
Men iallafall, de senaste dagarna har det slagit mig hur konstigt människor kan bete sig. Visst, inget nytt, men jag upphör ändå inte att förvånas konstigt nog. Från att ena dagen kalla nån ens bästa vän, till att ett par dagar senare göra nåt så fult och genuint elakt mot denna person! Vad är det för vän?
Den frågan är vi ioförsig ett gäng som ställt oss många gånger. För mig är vänner de som ska få en att må bra, de som man vill träffa och umgås med, de man kan dela glädje och sorg, hemligheter, bus och minnen med. Vännerna är familjen utan blodsband, familjen man väljer.
Vänner kan komma och gå, precis som allt i livet. Det är inte alltid den äldsta vännen som är den bästa och alla är inte äkta. Det är saker man märker med tiden. Såna vänner ger en erfarenheter och förhoppningsvis insikt om hur bra de äkta vännerna är.
Man behöver inte alltid vara överens om saker och även vänner kommer hamna i bråk. Det som gör en bra vän i såna lägen är att trots oenigheter, besvikelser och dumheter så löser man sånt på ett ärligt sätt. Man får också lära sig att man kan inte älska allt med en person till 100%. Upp till 80% kanske, de restrerande 20 är såna saker som man lär sig att leva med, som till exempel att denne alltid slänger jackan på golvet istället för att hänga upp den, alltid glömmer att byta toalettrulle, aldrig sköljer ur sin kaffekopp eller vad det nu kan vara. Även i förhållanden är det ju samma sak. Inte älskar du väl när det ligger använda strumpor bredvid sängen istället för i tvättkorgen? Eller att du är den som alltid får gå ut med soporna om du inte påminner?
Som sagt, 80% kanske, men inte 100. Fast det är ju ändå värt det! Annars ska man nog fundera på att säga till, eller byta relation till denna människa.
Hur som helst, det finns läskiga människor i vår värld. Människor som skapar så mycket drama! Frågan är till vilken nytta? Till vilken glädje? Varför måste man förstöra för andra och få andra att må dåligt? Och inte minst, varför döma folk? Framförallt folk som man inte ens träffat, än mindre pratat med? Hur kan man tro att man har en korrekt uppfattning om nån genom att bara lyssna på någon annan? Och hur kan någon vilja sprida så mycket skit omkring sig?
Jag försöker alltid skapa mig en egen uppfattning om personer och saker. Såklart så lyssnar även jag på andra, men jag försöker att inte döma i förväg. Man uppfattar inte saker på samma sätt som alla andra.
Om jag ogillar någon så är det inte säkert att du gör det. Döm inte någon på förhand, ingen god människa gör så! Man ska inte vara naiv, men öppensinnad kan man gott vara. Det första intrycket är inte alltid det som är det rätta. Många saker kan spela in. Så döm inte någon innan du till fullo kan säga att du själv är perfekt. Du känner inte personen och vet inte vad den har gått igenom. Det kanske inte är något som du själv skulle klara av...
Lies lies lies
Som vanligt såhär på nätterna när jag borde sova så sitter jag och funderar på saker. Nu har jag suttit och kollat på Saw 5 i min ensamhet och käkat chips och dip och druckit julmust. Bara det kan ju vara lite tokigt i sig, framförallt när jag inte berörs av flygande tarmar och blod. Hehehe. Vad hände där?
Men hur som helst så kom jag att tänka på lögner, inte vet jag egentligen varför heller, men usch vad jag ogillar det. Hatar det rent ut sagt.
Vita små lögner kan ju vara ok, så länge det inte handlar om nåt viktigt. Det är onödigt att såra någon för något oviktigt om man så säger.
Däremot när det kommer till större grejer...otrohet, kärlek, vänskap, jobb och liknande. Då är det illa.
Däremot när det kommer till större grejer...otrohet, kärlek, vänskap, jobb och liknande. Då är det illa.
En relation kan förstöras av en lögn, ett jobb... Man får aldrig samma tillit igen. Därför är det så viktigt att vara rak och ärlig från början tycker jag.
Jag vet ju själv hur det kan vara. Man känner när nånting inte stämmer, man frågar men får ett svar som man känner inte riktigt är ärligt...Man undrar ju bara mera då och det sårar dessutom mera.
Är man inte värd sanningen?
Vad betyder relationen med personen då egentligen? Är man verkligen vänner då?
Det kan ju vara jättejobbigt att berätta den hårda sanningen för någon som man älskar och bryr sig om, för man vill inte såra.
Det kan också vara totalt knäckande att höra den hårda sanningen, från nån som man älskar och bryr sig om. MEN!! Ju snabbare man får höra sanningen, desto snabbare kan man börja bearbeta och läka. Och man har fortfarande tilliten kvar till personen i fråga. För den har varit ärlig och inte ljugit.
Sanningen kan såra, men får man höra den efter en längre tid och kanske utav andra personer så sårar det bara ännu mera, fast någon försökt vara snäll och skydda en från att bli skadad.
Hellre sårad av sanningen, än skyddad av en lögn.
Nattens tankegång. Ärlighet varar längst, är snällast i längden och mer värt för vänskap, kärlek och tillit. Godnatt.
Sanningen kan såra, men får man höra den efter en längre tid och kanske utav andra personer så sårar det bara ännu mera, fast någon försökt vara snäll och skydda en från att bli skadad.
Hellre sårad av sanningen, än skyddad av en lögn.
Nattens tankegång. Ärlighet varar längst, är snällast i längden och mer värt för vänskap, kärlek och tillit. Godnatt.
