Lies lies lies

Som vanligt såhär på nätterna när jag borde sova så sitter jag och funderar på saker. Nu har jag suttit och kollat på Saw 5 i min ensamhet och käkat chips och dip och druckit julmust. Bara det kan ju vara lite tokigt i sig, framförallt när jag inte berörs av flygande tarmar och blod. Hehehe. Vad hände där?
 
Men hur som helst så kom jag att tänka på lögner, inte vet jag egentligen varför heller, men usch vad jag ogillar det. Hatar det rent ut sagt.
Vita små lögner kan ju vara ok, så länge det inte handlar om nåt viktigt. Det är onödigt att såra någon för något oviktigt om man så säger.
Däremot när det kommer till större grejer...otrohet, kärlek, vänskap, jobb och liknande. Då är det illa.
En relation kan förstöras av en lögn, ett jobb... Man får aldrig samma tillit igen. Därför är det så viktigt att vara rak och ärlig från början tycker jag.
Jag vet ju själv hur det kan vara. Man känner när nånting inte stämmer, man frågar men får ett svar som man känner inte riktigt är ärligt...Man undrar ju bara mera då och det sårar dessutom mera.
Är man inte värd sanningen?
Vad betyder relationen med personen då egentligen? Är man verkligen vänner då?
Det kan ju vara jättejobbigt att berätta den hårda sanningen för någon som man älskar och bryr sig om, för man vill inte såra.
Det kan också vara totalt knäckande att höra den hårda sanningen, från nån som man älskar och bryr sig om. MEN!!  Ju snabbare man får höra sanningen, desto snabbare kan man börja bearbeta och läka. Och man har fortfarande tilliten kvar till personen i fråga. För den har varit ärlig och inte ljugit.
Sanningen kan såra, men får man höra den efter en längre tid och kanske utav andra personer så sårar det bara ännu mera, fast någon försökt vara snäll och skydda en från att bli skadad.

Hellre sårad av sanningen, än skyddad av en lögn.

Nattens tankegång. Ärlighet varar längst, är snällast i längden och mer värt för vänskap, kärlek och tillit. Godnatt.

Skavsta Airport

Hade en riktigt kul dag igår. Att jag bara sovit fyra timmar gjorde inget.
Carlos var hos mig över natten och på torsdag morgon klev jag upp halv åtta och gjorde frukost. Sen åkte vi till Skavsta och träffade en man där. Carlos hade nämligen snackat med honom ang att han "bygger" Skavsta i sitt flygspel och ville komma och titta hur det ser ut så han kan få det likadant.
Det lustiga med den lille mannen är att han lyckas oftast få som han vill (på gott och ont) så faktum är att vi fick komma och titta och fota bäst vi ville. På området inne vid flygplanen alltså, och flygbanan. Där man normalt sett inte får gå som besökare, utan bara som personal. Så det var rätt häftigt!
Kallt som fan var det, men vi pillade på Ryanairflygplan, fick se när de tvättade fygplan och åkte en biltur ute på flygbanan och de tände alla lampor åt oss och grejer. Det var väldigt kul måste jag säga. Mr Latino var mer  än nöjd.
Sen åkte vi till McDonalds och käkade lite lunch, innan vi åkte tillbaka till Skavsta (ja vi gjorde det.. :P ) och såg när ett plan landade. Jag fick lust att flyga iväg nånstans. Eller ja... det har jag ju haft ett tag...Typ sen julafton....bara försvinna litegrann. Har ju kollat en del resor och ja, det kommer bli av eftersom det är ett av mina mål för i år.
 
Efter den turen blev det iallafall att åka hem, packa zumbaväskan och så hoppa ner i sängen i ett par timmar och sova. Det var galet skönt och behövligt. Sen åkte vi till stan, fixade lite hemma hos Carlos och sen zumba.
Kul att få vara med de få torsdagar jag kan.
När passet var slut så blev det lite bus och bråk innan jag, Jenny, Michis och Carlos åkte och käkade och sen blev det hemåt. Jag sov kvar i stan och Carlos och jag kollade på film, 10 orsaker att hata dig och sen somnade jag som en stock.
 
Har sovit som en galning hela veckan. Vet inte vad det är med mig. Kanske saker och ting kommer ifatt en, sånt som tar mer på psyket än vad man tänker att det gör...undermedvetet. Man har ju fortfarande så mycket som krånglar runt i huvudet. Känslor till tusen och miljoner, frågor, ångest, undran... Inte konstigt att man blir trött kanske. Ändå sover jag relativt drömlöst. Senaste veckan har jag kommit ihåg en grej och det var om getingar. Usch! Egentligen borde jag sova nu, men  jag har ingen lust ännu. Men snart så.
 

I can't

I can't just give up. Not now, not after what you said.
I'm not stupid. I know I can't count on anything, but I'm still here. Now and always. I can't let you go...not with my heart in your hands...


Passande?

Det är bara så att jag känner att texten passar sjukt mycket in, iallafall första delen...

When the sky is falling and you're looking round for somewhere to hide
Did you ever call out to someone
Did you ever call out to me, I've never been gone-
I've been right here by your side
There ain't nothin' but clouds
There ain't nothin' but clouds in your eyes
Why don't you believe it when you finally found the truth
You've been drinking poison water from the fountain of youth
Why don't you stop tearing up everyone you need the most
You're so busy trying to get even
You never even try to get close
I can't explain it away
It doesn't make any sense
To know what it's like
I guess you gotta go through it
It doesn't matter baby
Loving you's a dirty job
But somebody's gotta do it

There were times when we'd never fake it
There were times when we'd always make it
There were times when we'd take it to the limit
And we'd never, never, ever leave each other alone
We were flesh and blood and bone
There were times we had it all
There were times we had it all

There were times when we took our chances
There were times we were damn good dancers
There were times when we heard all the answers
In the beating of the drummer and the riches of the rock and the roll
I can see right through your soul
There were times we had it all
There were times we had it all

If your fears could only be forgotten
We could pull all of the barriers down
Would you follow your dreams' desire
Would you follow your secret dreams and forbidden fire
Let's just peel out of this town
It's been nothing but dreams
It's been nothing but dreams until now

You're never gonna see it
You got your head stuck in the sand
It's the land of the free and easy Street
It's the home of the damned
You're never gonna see it
You better open up your eyes
You're the only one who's left-
Who's gonna believe all your lies

I can't explain it away
It doesn't make any sense
To know what it's like
I guess you gotta go through it
It doesn't matter baby
Loving you's a dirty job
But somebody's gotta do it

There were times when our bodies glistened
There were times that we can't stop missing
There were times that we'd lay in bed and listen
To the pounding, pounding [Chorus] of our desperate hearts
Nothing could have torn us apart
There were times we had it all
There were times we had it all
There were times when we fought like tigers
There were times we were damn good liars
There were times we extinguished every fire
That was burning, burning, burning up each other alive
From the heavens on down to the dives
There were times we lost it all we lost it all
There were times we lost it all we lost it all
There were times when we fought like tigers
There were times we were damn good liars
There were times when our bodies glistened
There were times that we can't stop missing
There were times that we'd lay in bed and listen
To the pounding, pounding [Chorus] of our desperate hearts
Nothing could have torn us apart
There were times we had it all
There were times we had it all


Festen

Ett par bilder från partyt!


Jag

Obligatoriska badrumsbilden.


Statoil kan festa!

Våra personalfester brukar alltid bli väldigt roliga och alkoholhaltiga. Likaså denna gång.
Redan vid halv åtta i fredags morse gick bilarna/bussarna mot Stockholm och Upplands Väsby till vår kickoff. Hotell Scandic infracity var platsen som skulle intas.
Jag var fruktansvärt trött och ledsen efter en jobbig natt och satt med hörlurar och småsov hela vägen. Väl framme så fick vi iallafall våra rum direkt så det blev att slänga upp väskorna och sen bege sig till en del av anläggningen där många av statoils leverantörer stod med sina montrar och delade ut en massa godsaker. De fullkomligt överöste oss! Läsk, vatten, kaffe, bullar, choklad, korv, tuggummin, cheesehearts och mycket mer! Det blev en ordentlig goodiebag. Det bästa var att man kunde gå dit under hela dagen. Hehe!
Vi fick lunch innan mötet drog igång kl 12.00. Sen fick vi veta mycket hur det gått förra året och vad som väntade i år osv. Ganska matnyttig information. Pauser emellan och en man vid namn Klas Hallberg som höll en helt UNDERBAR föreläsning! Jag tror de flesta av oss alla skrattade oss igenom den timmen. Tårarna rann! Helt fantastiskt rolig människa!
Efter en avslutning var det dags att börja förfesten, det som alla väntat på. Sminkade oss och bytte om, sen traskade Malin och jag ner till Jonas och Tobbe. Det gjorde ca 20 personer till så det blev drag där i rummet.
Vi bodde på sextonde våningen för övrigt. Hehe!
Vid halv åtta gick vi ner och bjöds på champagne innan middagen.
Trerätters blev det, ingen supersucce men man var ju trots allt hungrig så det gick i. Sen var festen igång iallafall. Det blev många glada garv, mycket alkohol och en mupp som ville ses "där vi var ensamma"... Glad att jag skippade det! Men därför kallade han mig "feta kossa" i sms...moget.
Fredrik kom förbi och vi satt och kacklade om ditt och datt ett bra tag. Sen började det bli dags att röra sig mot rummen igen. Festa eller sova var fritt val. Jag valde sistnämnda. Det hade varit en lång dag, jag var full, trött, glad och ledsen på en gång så det var nog lika bra.
Men det var en helt klart rolig kväll!

Idag mumsade de flesta av oss i oss mumsig frukostbuffe. Jag åt som en häst, macka, äggröra, bacon, kokt ägg, kiwi, ananas, melon...ja det fanns gott om mat.
Sen åkte vi hemåt äntligen och jag dundrade in i full fart för att hinna zumba. Haha! Det var sjukt kul det med.


I'm sorry

I'm sorry for being honest. If you can't handle the truth, what can I say... It's how it is. Sorry for ruin the bubble...
I love you, I'll be there for you. I can't leave you out of my life.


Glädjeämne

Det var planerat att inte åka eftersom jag jobbade. Men så fick jag hoppa in och öppna på jobbet istället för att stänga; Glädje!
Visst, jag fick gå upp klockan fyra, men jag fick komma hem klockan två. Så jag tänkte att då kan jag åka!

Vilade en liten stund. Det hade börjat snöa ute. Var så trött så tänkte att jag åker inte. inte i snöbädret.
Skulle ändå åka in till världens bästa Anna. Det gick långsamt på motorvägen så kom lite senare än tänkt, men hon och Matheo välkomnade så glatt och bjöd på fika.
Det var skönt att få prata lite. Underbart att träffa min kära vän igen!
Tänkte strunta i allt jag tänkt göra, men tänkte om. Varför låta vädret hindra mig från att testa nånting jag vill? Varför inte åka ändå? Skit i att jag var trött, skit i det dåliga vädret! Kör på och testa nånting som verkar kul. Annars ångrar jag bara sånt jag inte gjort.
Så jag åkte till Linköping och dansade bachata i nästan tre timmar. En introduktionskurs på en timme och sen nästan två timmar dans, med både duktiga dansanta killar och nybörjare, precis som jag. Det VAR kul! Ett glädjeämne i den annars, ganska miserabla vardagen. Jag ångrar inte ett dugg att jag åkte. De 60kr det kostade var det definitivt värt. Lite lärde jag mig ju faktiskt.
Tillbaka i Norrköping sen. Kallades förrädare (på skoj), men "Hey! I'm not the one, just talking".
Det blir att förhoppningsvis sova gott här. Sen blir det hem och jobba några timmar och sen fara till Nyköping på kvällen.
Så tack Daniel, Anna och Linköping för dagens glädjeämne.


Jag saknar dig så!

Jag saknar dig så mycket! Du är här, men känns ändå som ljusår bort. För du är inte "min" längre.
Jag önskar jag kunde få ha dig så nära igen. Bara håll om mig... Jag saknar dig.


Älska vs älska

Man älskar sina vänner, man älskar sin familj, man älskar sin eventuella partner, sina husdjur... Alla innefattar samma känsla, men ändå så olika. Fast ändå samma. Man skulle göra allt för dem, allt man kunde. Känslan på det är nog många gånger densamma.

Skulle man välja familjemedlem eller partnern om man bara kunde rädda en?
Det är lite detsamma som pest eller kolera, fast tvärtom.

Familjemedlemmen vet man alltid kommer finnas där, man är av samma blod. Vad som än händer, hur man än bråkar och inte ses på länge så är man ändå familj och det kommer alltid vara så. De banden är svårast att bryta.

Ett husdjur har man valt att ta till sig. Det spelar ingen roll om det är en hamster, orm, katt eller häst. Man älskar den och känslan när den försvinner till andra sidan är lika fruktansvärt sorglig som när en närstående människa gör det. Husdjuren är personliga och blir familjemedlemmar de också.

Vänner kan komma och gå, men några få består. Några är bekanta, polare, vänner och nära vänner. Det är olika grad på vänskapskretsen. Jag föredrar de riktigt nära vännerna. De man kan LITA på och som inte sviker en. De man kan gå crazy med, göra ingenting med och vara djup med. Någon man kan göra allt med. De som känner en utan och innan och inte behöver fråga hur man mår, de ser sånt...
Sen är det ruggigt skönt att ha de här andra vännerna och bekanta också. De som man kan bladdra med, festa med, skratta med...de som tar "det är bara bra, själv?" som ett godkänt svar och så fortsätter man konversationen. De kan få en att tillfälligt släppa saker som är jobbigt, för de vet egentligen inte bättre och är kanske egentligen inte så intresserade alla gånger heller.

En riktig bästisrelation kan man ju nästan se som en kärleksrelation. Allt ingår ju faktiskt, om man bortser från sex och intimiteter (jo det funkar ju säkert för en del med.) En bästa vän som man vill träffa så ofta som möjligt, göra saker ihop med, göra ingenting med, ja allting. Så är det ju med en bra kärleksrelation också. Och så har man säkert enskilda intressen också.

En kärleksrelation är ju precis detsamma, addera lite sex och pussigull också så är allt klart. Kärleksrelationen går väl hand i hand med bästisrelationen, för det är väl partnern som ska vara ens bästis kan jag tycka. En knullbar bästis rent utsagt, hehe! Nej men seriöst så är det väl det som är en del av poängen. Man ska funka till allt, framförallt i vardagslivet. Det måste ju vara någon man står ut med större delen av dygnet, alla dygn.
Hittar man den så är man lyckligt lottad. Någon man trivs ihop att vakna med, somna med, bråka lite med, mysa mycket med, ha kul med, ha tråkigt med, göra det allra mesta med. Hålla liv i lågan och låta den lysa länge. FÖRLORA INTE DEN PERSONEN OM DU HITTAR DEN!

Så egentligen går alla dessa relationer hand i hand. Ens vän, kan bli en partner som blir familjen och där har man husdjur... Cirkeln är sluten...

Hursomhelst; ta hand om de du älskar. Oavsett så kommer de inte finnas där för evigt så ta vara på den tid ni har ihop...


Någon att lita på?

Alla behöver någon att lita på, anförtro sig till, prata med och veta att det inte sprids vidare till obehöriga. Det spelar ingen roll om det handlar om hemligheter eller inte. Saker man säger till någon ska inte spridas vidare om det inte är fara för någons liv.
Man ska inte behöva säga orden: "Säg inte det här till nån..." Det ska vara en införstådd punkt att man inte sprider vidare saker. Visst, det FINNS ju viktigare saker och inte lika viktiga saker, men sägs nåt i förtroende så är det väl rent ut sagt, FAN om en person inte kan hålla käften.
Hur ska man då kunna veta vem man kan lita på? Kan man lita på någon alls? Vem? För de finns folk som bedyrar att de är ens vänner, men ändå kommer saker fram till obehöriga... HUR GÅR DET TILL? Sitter nån i busken och lyssnar? Tvivlar på det va?
Men hur mycket skit ska man få veta innan det vänder? Hur många ska man förlora? Vad vinner man?
Allt händer av en anledning.... Ja, jag tror på det, men VAD är anledningen till många saker? Det är det jag undrar...och när ska man få veta? Får man veta?
Varför vill man gå bakom ryggen på folk som man ska föreställa vän med? Varför inte bara vara ärlig istället? Det sårar mindre i längden. Även om det kommer kännas fruktansvärt...Men det är en miljon gånger värre att veta att man inte är värd sanningen, inte ens av vänner och kära.
Hur kan man ens ha mod att då kalla sig vän? Är det här karma kommer in?
Jag är definitivt inte perfekt, men man lär sig saker av livet och ja, jag har kommit underfund med mycket, förstått en väldigt massa saker på den senaste tiden.
Men det finns också mycket jag inte förstår...Hur väljer man mellan vänner?

Du fattar nog inte

Du fattar nog inte hur svårt det här är för mig. Jag kan inte bara ta det med en klackspark. Jag går sönder inuti.
Jag klarar av att inte visa det ibland, för jag vill inte visa hur ledsen jag är eller hur ont det gör. Jag vet att det gör dig ledsen och du tycker inte om tårar. "Big girls don't cry"...
Men jo...det gör de faktiskt. När saker och känslor blir för svårt. Som nu...
 
Sen i december har jag gått med en stor fet klump i bröstet. Av smärta, av ångest för vad som hänt. Det som jag minst av allt önskade. Jag förlorade dig. Jag orkar inte... Jag står inte ut! Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Vad kan jag göra? Jag är helt maktlös. Jag kan bara gå och önska att du ångrar dig, inser att du gjorde ett misstag. Du tycker antagligen inte det, men skulle du erkänna om det var så? Skulle du berätta det för mig? Komma tillbaka? Ge det en ny chans?
Jag framstår säkert som patetisk och löjlig, men ja...då får jag göra det. Jag önskar nämligen inget hellre. För jag vill inte vara en dag utan dig. Du är en del av mitt liv, av mitt hjärta... Nej du har hela mitt hjärta i dina händer, men du fattar det inte. Du fattar inte!
 
Du är den som får mig att må bra, som får mig att skratta, leva... Du har öppnat upp för så mycket nytt för mig. Saker som jag aldrig ens skulle ha testat annars. Saker som har kommit att bli så mycket som jag vill göra, uppleva, känna.
Sen jag var liten har jag velat lära mig saker som du kan och är född med. Intressen som har växt ännu mer sen jag lärde känna dig. Att få göra det med dig... det skulle vara värt allt för mig. Men nej, den chansen känns inte så stor just nu.
 
Samtidigt som du får mig att må bra så får du mig att må så fruktansvärt dåligt. Jag vill göra så mycket för dig, med dig, men jag kan inte, får inte. Jag vill finnas där för dig, i alla lägen. Glädjas med dig, sörja med dig, ha kul med dig, ha tråkigt med dig, oroa mig ihop med dig, skratta åt livet med dig... Jag vill göra fåniga saker med dig, busa med dig, sitta och ha tråkigt i en bilkö med dig, resa med dig, dansa med dig, jag vill ha dig i mitt liv helt enkelt.
 
Jag har fallit för dig, stenhårt... Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Vi är vänner, absolut...men jag vill så mycket mer... Bara att du är så "inte-min-typ" säger ganska mycket. Jag är helt körd, men nu känner jag mig bara överkörd, för det gör så ont.
Att se dig nästan varje dag älskar jag, samtidigt som jag går med en enorm smärta och saknad i kroppen för att jag inte kan göra det jag vill med dig. För det är inte samma sak som du vill säger du.
Jag önskar läget var så annorlunda, för jag vill gå och hålla dig i handen, hålla om dig, kramas, pussas, kyssas, vara med dig mest hela tiden. Som det var i somras... då mådde jag bra i hjärtat. Då det var VI, men tydligen ändå inte. Nu är det bara du och jag...
Fy vad jag saknar dig! Du är så nära men så långt borta från mig. Onåbar...
 
I miss you... mi amor. <3

RSS 2.0