Star Attraction

Is it over? The end? Before it even started for real? I wish I knew for sure...I wish I could say "No, it's just the beginning."
I'm afraid... So afraid right now. I wish you were here, but then not...because you maybe don't want that. But anyway...I wish you were here. I miss you. You're my heart!

A drama free zone!

I don't wanna see myself crying in the kitchen...

Låg och läste massa krafs på fejjan nyss och blir lite galen. Jösses vilken dålig respekt folk har för varandra! Det är svordomar, könsord och kränkningar överallt, bara för att man uttrycker sin åsikt...hur var det nu med åsiktsfrihet? Ok så länge man tycker samma eller? Varför ska man bli påhoppad om man framför ett klagomål eller tycker mot strömmen?
Idag är visst (med risk för att låta som hundra år) ungdomar så dåligt uppfostrade att de inte kan visa respekt mot sina medmänniskor. Tragiskt!

Det är ju för övrigt inte bara när det gäller åsikter utan även mot personer överlag...om man lånar ut en tröja så räknar man ju med att få den i likadant skick tillbaka.
Visst, en olycka kan ju hända, men då skulle ju iallafall jag lösa problemet genom att köpa en ny eller vad nu bästa lösningen var.
Eller mot sina föräldrar. Skrika och gapa på dem för att man inte får gå på en fest, inte får pengar till skor eller prata i telefonen i fyra timmar... Kalla dem idioter för att de sätter upp regler osv... Respekt mot föräldrar för h*lv*te, de tar hand om er hela livet på ett eller annat sätt!
Eller som känslor och personer... Jag skulle ALDRIG flirta eller försöka få omkull en kille om jag visste att han var upptagen eller dejtade nån annan. Inte ens på skoj!
Än mindre om det var någon jag kände...det är väl det mest respektlösa som finns, inte bara mot killen utan även (om inte mer) mot den andra tjejen i fråga.
Jag skulle aldrig kasta upp tuttarna eller röven i ansiktet på en kompis pojkvän, eller försöka förstöra något mellan två dejtande eller partners. Fatta hur det skulle kännas...vilka bra vänner...
Skamligt och slampigt är vad det är! Man kan ju tänka sig in i situationerna själv.

Jaja, nu har jag fått ut lite aggressioner såhär mitt i natten så nu kanske jag kan sova. Hehe! Tjingeling!

Ligger i sängen nu efter en ganska kort jobbdag. Har gått fort idag. Ändå kom jag en timme tidigare för att prata med min chef lite. Men det har varit att göra så. Dessutom fick jag ett litet snabbesök på kvällen och det var mysigt. :) <3

Annars är läget som det är. Veckan har känts lite konstig när det gäller vissa saker. Jag har drömt sjukt mycket. Eld och vatten har varit de stora inslagen. En person har betett sig lite wierd, vet inte varför, vet bara att den har varit väldigt annorlunda...
Jag har tänkt och funderat mycket på saker, både gammalt och nytt.

I söndags var det Fars dag...alla skriverier om gulliga pappor och sådär fick mig att bryta ihop lite på jobbet...och även efter jobbet i bilen på väg till stan. Det kändes jobbigare än jag trodde och tankarna snurrade hejvilt.
Så alla drömmar....först vatten...stormigt, lugnt, spegelblankt, hav, pool, ja alla former. Läste att vatten symboliserar känslomässig problematik inom en och att det kan stå för stora förändringar, såsom flytt, jobb, graviditet och dylikt...
Så har vi eld... Inre vrede, passion eller åtrå, kan ofta vara sexuellt, eller rädsla för passion (eller bristen på detta) eller rädsla för förlust...
Jaaa.....inom mig kan jag väl se lite samband kanske...mellan vissa saker.

Får väl se om drömmarnas land tar mig nånstans inatt. Känner att jag nog flummat klart med det här inlägget... ;) Godnatt!

Näe! Hade skrivit värsta inlägget om min ilska och andra känslor idag...allt bara försvann! :O
K*k vad sur jag blir! Men ok, it wasn't meant to be...

Feels a little bit wierd. I don't know why. What did I do?

Hur lätt är det att sätta värde på en vän? Vad skulle man göra för en vän? Vad vill man själv ha av en vän? Hur långt är du beredd att gå för en vän? Vad är en vän för dig?

Jag är inne i en period nu efter att pappa dött, som jag inte vill vara ensam.
Jag orkar det inte, för jag vet att tankarna hinner ifatt mig. Jag orkar inte med tankar riktigt ännu. Jag vill bara vara glad, ha kul och slippa tänka. Jag har pratat en del, gråtit lite, men inte så mycket mer. Kanske är det att försöka förneka... eller ett eget sätt att sörja på? Eller så har jag inte landat i det djupaste hålet ännu. Jag vet inte själv. Inte annat än att jag bara försöker vara, det som händer, det händer och det får hända då. Jag orkar inte ta itu med känslorna nu. Jag tyr mig till mina vänner istället.

Jag vill inte tynga ner någon och därför känns det bättre att gå till vänner än till den närmaste familjen, för de har själva djupa sår av detta eller får sin dos av det jobbiga själva. Därför känns det besvärande att prata mera eller sitta hemma och lipa över detta. Fel? Rätt?

Mina vänner står ut med mig. De är objektiva på ett sätt eftersom de inte kände min pappa. Känslan blir på nåt vis en annan av att prata med dem.
Vi delar erfarenheter, rädslor, känslor, kramar. Jag mår bra med dem alla om vi så bara ser en film, tränar, fikar, sitter hemma i soffan, ligger på någons golv och pratar, pratar, pratar eller kramas eller vad som helst...om vi så bara sitter och tittar ut genom ett fönster.
Det är skönt att få berätta något och få reflektioner, höra någon annans erfarenheter och tankar och att nån bara lyssnar eller håller om en när det är svårt.

Häromdagen berättade jag en sak för ett par av mina vänner och ja, jag började gråta. Det var första gången som jag grät för mina vänner. Jag föredrar att göra det i ensamhet. Vem ska behöva se mina krokodiltårar liksom? Men de vännerna fanns där för mig på ett ögonblick och jag är så glad att de tog hand om mig, för jag behövde det. Allt går lite lättare då. Jag vet också att behöver jag det så kommer de finnas där för mig igen... och igen..

Tack vare zumban (ja zumba är kul och bra!!) så har jag fått så många nya vänner. Jag har inte lärt känna dem alla så väl ännu, men jag är på väg. Det är ett par stycken som jag kommit väldigt nära och det känns så bra. Det är vänner som kommer finnas där för mig, precis som jag kommer finnas där för dem när de behöver det. En axel, ett handtag, en kram eller vad som helst. Man är vänner på lika villkor. Vänskapskärlek.
What you give is what you get.

Tack för alla fina kommentarer jag fått! Ni är guld värda, mina kära vänner!
Jag tar till mig vartenda ord men orkar tyvärr inte svara... Men ni finns i mitt hjärta, allihopa!

Veckan har varit turbulent. Fick i onsdags reda på att min pappa dött under dagen. Det var helt utan förvarning så chocken var total. Till råga på allt var jag på Sweden Rock Festival och försökte ha kul också. Det har varit väldigt kluvna känslor under denna festivalen, skratt och gråt om vartannat.

Mamma ringde och berättade att pappa är död.
Min första tanke var att din pappa har ju varit död i flera  år?? Jag fattade inte att det var MIN pappa hon menade först. Det tog en minut innan poletten trillade ner...
Vad gör man? Vad säger man?
Han hade varit och handlat mat, känt sig konstig och ringt en taxi som skjutsat honom hem och skulle hjälpa honom upp i lägenheten med matkassarna. Utanför porten hade han segnat ner och slutat andas.
Grannkvinnan hade kommit springande och gjort hjärt- och lungräddning och fått igång hjärtat och fått honom till medvetande igen. När ambulansen kom så hade hjärtat stannat igen och ambulanspersonalen hade försökt få igång hjärtat i femtio minuter utan att lyckas...
Han blev 52 år. Han skulle ha fyllt 53 nu i juli och jag skulle ha hälsat på i sommar.

Jag kan inte fatta det. Tanken har slagit mig flera gånger att jag ska ringa pappa innan jag inser att han inte kommer svara. Aldrig mera...
Den jobbiga perioden kommer nu också när man ska ta hand om allt bestyr med pappersarbete, begravning, rensa hans lägenhet... Sånt som måste göras när det känns som jobbigast.

Försöker tänka positivt. Jag är glad att det gick fort för hans skull, att han inte hann lida, eller mådde dåligt och framförallt att han inte var ensam. Han var glad och såg fram emot saker i sommar. Han skulle köpa en till hund, jag och brorsan skulle hälsa på igen... han var glad iallafall. Även om det är fruktansvärt svårt att vara positiv i en sån här situation så känns det ändå bra under omständigheterna. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Han levde iallafall ett händelserikt liv som sjöman och han har upplevt mycket i sitt liv, både på gott och ont. Han var sjuk, psykiskt, men han mådde ändå bra oftast.
Han var inte alltid en drömpappa, men under de förutsättningar han hade så gjorde han vad han kunde. Man får ju se till omständigheterna också.
Jag är glad att vi hade en bra relation och att vi kunde prata med varandra och inte hade några agg mot varandra på något sätt. Relationen var bra och vänskaplig, även om jag i dagsläget tycker att vi pratade alldeles för sällan och att det nu känns extra länge sen vi pratade. Man önskar ju man hade varit där mera, pratat med honom mera och allt sånt, men det går inte att ändra på nu.

Jag hoppas han är fri från sina demoner han levde med emellanåt och att han fått träffa farmor och kan segla vidare på det stora blå nu i frid och lugn och ro. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta och min själ och han kommer alltid vara min pappa. Förhoppningsvis vakar han över oss fortfarande och vägleder oss vidare. Jag väljer att tro det iallafall.

Han själv såg inte så allvarligt på döden. Den kommer när den kommer, det kan man inte gå och tänka över. När man dör är kroppen bara ett skal, det kan man skicka iväg. Det är i minnet man lever vidare.
Han ville inte ha nån stor begravning eller att man skulle gå och sörja. Livet går vidare tyckte han. Han ville kremeras och sen bli strödd över havet. Det är något som jag hoppas vi kommer kunna ordna. Som den gamla sjöman han var så är det där han skulle må bäst.

♥♥♥Pappa, du kommer alltid finnas i mitt hjärta!♥♥♥
*1958 - 07 - 18
 †2011 - 06 - 08

Hej där!
Jösses vad min besöksstatistik har skjutit i höjden! Vad hände där? Vilka är ni? :) Välkomna!

Jag sitter här med skolpärmen och alla anteckningar bredvid mig och har just ätit jordgubbar. Har haft lite kvalitetstid med mig själv, legat slängd i ett varmt bad. Ska strax sätta mig i massagestolen och läsa alla anteckningar som jag skrivit under där här tio veckorna jag har varit i skolan.
Kände bara att jag måste skriva av mig lite funderingar och tankar först.

Jag kan inte riktigt fatta att jag kommer gå från International Make Up Centers lokaler imorgon och vara fullfjädrad make up artist. Jag kommer ha diplom på att jag utfört utbildningen och att jag är seriös och kan det här med make up, som är ett så stort intresse för mig. Det känns helt...galet...osannolikt...knasigt. Mycket tankar och funderingar som snurrar i huvudet. Vad ska man göra nu liksom? Ta tag i livet? Ta det lugnt och smälta det man just gjort? Skaffa FA-skattesedel? Ta reda på vart man ska börja? Ja, det finns mycket att fundera på. Men först tänker jag ta lite semester i form av Sweden Rock Festival. Hehe! Hårdrocksvecka för hela slanten!

Kan inte riktigt fatta att det har gått så fort! Det är med blandade känslor verkligen! Känns som det var så längesen vi började men ändå inte, för jag känner mig fortfarande som en nybörjare men att jag ändå utvecklats så mycket under det här halvåret. Jag har lärt mig massor, träffat massor av underbara vänner och nästan gråtit, blivit arg och skrattat, skrattat så jag vet inte vad! Spännande, svårt, nervöst och fruktansvärt KUL har det varit!
Vi har blivit tjenis med tjejen på 7-Eleven också och den stadiga latten efter lunchen har blivit mer regel än undantag.
Det ska bli skönt att få vara ledig varannan helg igen, hoppa på jobbet med mina vanliga helger och kunna sitta på sofflocket när man känner för det, MEN, stort MEN, jag kommer samtidigt sakna det här så himla mycket! Det har gett så mycket och det har varit en stor period av mitt liv. Ett halvår har vi gått i skolan, varannan helg! Man ger av sig själv och får så mycket av de andra! Skratt, inspiration, lärdom, vänskap... Jag kommer sakna det enormt! Som tur är så är ingen längre än en bil/tåg/bussresa bort. :)

Nu är det bara slutproven kvar imorgon och jag ska öppna min pärm och mina anteckningar en gång ikväll för att försöka komma ihåg allt till imorgon när det gäller. Självklart så lär jag mig för livet, inte bara för en dag. Men alla vet hur det är att ha prov. Haha!

Så imorgon när jag kommer hem, så kommer det kännas fullföljt, men samtidigt tomt. Jag kommer ha gjort något med mitt liv som jag velat göra så länge. Men jag har ju karaktärsdelen kvar sen. ;)

Godnatt mina nära och kära!

Jag har funderat länge på om jag vill ha barn eller inte. Jag vet varken ut eller in.

Ibland vill jag ha ett litet gosepyre att bära omkring på, som somnar i famnen och håller om mina fingrar med hela handen. Som växer och hamnar i trotsåldern, frågar varför om allting, ska vara med överallt, spiller, ramlar, slår sig, kladdar, skriker... som blir tonåring och skäms för sin mamma, har kärleksproblem, svårt med läxorna, skolkar, spelar tuff i skolan, är snäll hemma, hatar sina föräldrar, älskar sina föräldrar...

Ibland känner jag bara NEJ! Vad ska jag med ett kladdmonster till? Som man får ta hand om 24/7 för att de inte kan ta hand om sig själva, torka skit, torka spya, klä av, klä på, klä av, klä på... som vägrar sova i sin säng, leksaker överallt, tredubbel städning, tjut och böl när den inte får som den vill... Nån som vägrar göra läxorna, som mobbar andra, som mobbas, vägrar lyssna på föräldrarna, skiter i skolan, förstör för andra, skrämmer föräldrarna för att de inte hör av sig... man får inte ha ett eget liv utan måste släpa på ett barn hela tiden....

Ja, tankarna är tvetydiga här... Fördelar/nackdelar/mysigt/jobbigt...

En annan grej som gör det hela än knepigare är hur världen ser ut idag... VILL jag att mina barn ska växa upp i det här skitsamhället? VILL jag se mina barns ångest för hur det ställs så mycket krav på dem? VILL jag se mina barns ångest för att de ser ut som de gör? För att de lyssnar på den musik de gör? För att de inte klarar av allt i skolan? För att de klarar av allt i skolan? För att de gillar eller inte gillar vissa saker? Om de kommer få jobb? Om de kommer få hjälp? Om det finns plats för dem i ett modernt samhälle?

Så som det ser ut just nu, idag så är jag väldigt tveksam till om jag vill ha barn. Vart är världen och samhället och Sverige på väg? Kommer det ens heta Sverige om 10 år? Jag vet inte, det gör inte du heller... Vem vet?

Men jag tycker iallafall att denna insändare speglar väldigt bra hur det är idag och även många av mina egna åsikter...
Ni kan ju läsa den om ni orkar.

http://politisktinkorrekt.info/2010/11/21/stackars-barn/

VARFÖR måste man trycka på "spara & publicera" MINST två gånger
innan texten kommer upp här på blogg.se?? Det suger!