Vänner, känslor, döden
Hur lätt är det att sätta värde på en vän? Vad skulle man göra för en vän? Vad vill man själv ha av en vän? Hur långt är du beredd att gå för en vän? Vad är en vän för dig?
Jag är inne i en period nu efter att pappa dött, som jag inte vill vara ensam.
Jag orkar det inte, för jag vet att tankarna hinner ifatt mig. Jag orkar inte med tankar riktigt ännu. Jag vill bara vara glad, ha kul och slippa tänka. Jag har pratat en del, gråtit lite, men inte så mycket mer. Kanske är det att försöka förneka... eller ett eget sätt att sörja på? Eller så har jag inte landat i det djupaste hålet ännu. Jag vet inte själv. Inte annat än att jag bara försöker vara, det som händer, det händer och det får hända då. Jag orkar inte ta itu med känslorna nu. Jag tyr mig till mina vänner istället.
Jag vill inte tynga ner någon och därför känns det bättre att gå till vänner än till den närmaste familjen, för de har själva djupa sår av detta eller får sin dos av det jobbiga själva. Därför känns det besvärande att prata mera eller sitta hemma och lipa över detta. Fel? Rätt?
Mina vänner står ut med mig. De är objektiva på ett sätt eftersom de inte kände min pappa. Känslan blir på nåt vis en annan av att prata med dem.
Vi delar erfarenheter, rädslor, känslor, kramar. Jag mår bra med dem alla om vi så bara ser en film, tränar, fikar, sitter hemma i soffan, ligger på någons golv och pratar, pratar, pratar eller kramas eller vad som helst...om vi så bara sitter och tittar ut genom ett fönster.
Det är skönt att få berätta något och få reflektioner, höra någon annans erfarenheter och tankar och att nån bara lyssnar eller håller om en när det är svårt.
Häromdagen berättade jag en sak för ett par av mina vänner och ja, jag började gråta. Det var första gången som jag grät för mina vänner. Jag föredrar att göra det i ensamhet. Vem ska behöva se mina krokodiltårar liksom? Men de vännerna fanns där för mig på ett ögonblick och jag är så glad att de tog hand om mig, för jag behövde det. Allt går lite lättare då. Jag vet också att behöver jag det så kommer de finnas där för mig igen... och igen..
Tack vare zumban (ja zumba är kul och bra!!) så har jag fått så många nya vänner. Jag har inte lärt känna dem alla så väl ännu, men jag är på väg. Det är ett par stycken som jag kommit väldigt nära och det känns så bra. Det är vänner som kommer finnas där för mig, precis som jag kommer finnas där för dem när de behöver det. En axel, ett handtag, en kram eller vad som helst. Man är vänner på lika villkor. Vänskapskärlek.
What you give is what you get.
Jättefint skrivet Sara! Nya vänner är nästan som att bli förälskad, man vill tala om hela tiden hur mycket man tycker om dem och man vill ha dem omkring sig nästan vad man än gör. Det är underbart och som du säger, de fyller en så viktig funktion när man behöver prata om sånt som ens familj kan bli ledsen av att prata eller höra om. Jag är så glad för din skull att du har omtänksamma nya vänner, det är du så väl värd, du som alltid har hjärtat på rätta stället! <3 :)
...och sorgearbetet som du känner att du skjuter på är jag inte så säker på att du verkligen skjuter på, det håller kanske på som bäst med hjälp av dina vänner och närmaste. Sorg handlar ju inte bara om den som har dött och minnen av den personen och sorgen över allt man inte hann säga, utan också om ens egna känslor och rädslor och man pratar nog om mycket som har med sorgen att göra utan att egentligen veta om det tror jag.
Och förresten, vem har sagt att döden är slutet? Vi kanske ska vara glada för deras skull? ;)
Finaste Sara! Om du bara visste hur härligt jag tycker det är att du finns i mitt liv igen trots att vi inte ses så vidare värst ofta. Du är en underbar människa och du ger väldigt mycket av dig själv. Önskar att jag oxå kunde dansa zumba, ni zumba-tjejer verkar ha en sån härlig sammanhållning. Vill att du ska veta att jag finns här och lyssnar om du behöver prata, men förhoppningsvis så vet du det redan. Ska bli så kul när du och Lindsey kommer hit på tisdag. Mys mys! Behöver du släppa några krokodiltårar så finns mina axlar att släppa dom emot. Puss o kram
Vännen min...dina tårar är allt annat än krokodiltårar. Det finns ingen som tror att du hycklar om du gråter, vi vet att de är äkta. Jag tror inte jag behöver utrycka mig ord om huruvida du har mitt stöd, vänskap o kärlek. Det vet du <3
Vad fint skrivet, vännen min! Är glad att du har funnit så många bra vänner, som finns där för dig. Det är du värd!
Visst är lilla Dagny söt! Helt underbart! Har dock inte sett henne live än. Det är en gammal arbetskollega till mig som ringde och berättade att hennes mormor och morfar hade en liten katt som inte hittade något hem och frågade om vi kunde ställa upp så att de slapp att avliva henne. Och inte kan man säga nej till en sådan fråga.
Kram kram
