Pappa, vila i frid!
Veckan har varit turbulent. Fick i onsdags reda på att min pappa dött under dagen. Det var helt utan förvarning så chocken var total. Till råga på allt var jag på Sweden Rock Festival och försökte ha kul också. Det har varit väldigt kluvna känslor under denna festivalen, skratt och gråt om vartannat.
Mamma ringde och berättade att pappa är död.
Min första tanke var att din pappa har ju varit död i flera år?? Jag fattade inte att det var MIN pappa hon menade först. Det tog en minut innan poletten trillade ner...
Vad gör man? Vad säger man?
Han hade varit och handlat mat, känt sig konstig och ringt en taxi som skjutsat honom hem och skulle hjälpa honom upp i lägenheten med matkassarna. Utanför porten hade han segnat ner och slutat andas.
Grannkvinnan hade kommit springande och gjort hjärt- och lungräddning och fått igång hjärtat och fått honom till medvetande igen. När ambulansen kom så hade hjärtat stannat igen och ambulanspersonalen hade försökt få igång hjärtat i femtio minuter utan att lyckas...
Han blev 52 år. Han skulle ha fyllt 53 nu i juli och jag skulle ha hälsat på i sommar.
Jag kan inte fatta det. Tanken har slagit mig flera gånger att jag ska ringa pappa innan jag inser att han inte kommer svara. Aldrig mera...
Den jobbiga perioden kommer nu också när man ska ta hand om allt bestyr med pappersarbete, begravning, rensa hans lägenhet... Sånt som måste göras när det känns som jobbigast.
Försöker tänka positivt. Jag är glad att det gick fort för hans skull, att han inte hann lida, eller mådde dåligt och framförallt att han inte var ensam. Han var glad och såg fram emot saker i sommar. Han skulle köpa en till hund, jag och brorsan skulle hälsa på igen... han var glad iallafall. Även om det är fruktansvärt svårt att vara positiv i en sån här situation så känns det ändå bra under omständigheterna. Det hade kunnat vara så mycket värre.
Han levde iallafall ett händelserikt liv som sjöman och han har upplevt mycket i sitt liv, både på gott och ont. Han var sjuk, psykiskt, men han mådde ändå bra oftast.
Han var inte alltid en drömpappa, men under de förutsättningar han hade så gjorde han vad han kunde. Man får ju se till omständigheterna också.
Jag är glad att vi hade en bra relation och att vi kunde prata med varandra och inte hade några agg mot varandra på något sätt. Relationen var bra och vänskaplig, även om jag i dagsläget tycker att vi pratade alldeles för sällan och att det nu känns extra länge sen vi pratade. Man önskar ju man hade varit där mera, pratat med honom mera och allt sånt, men det går inte att ändra på nu.
Jag hoppas han är fri från sina demoner han levde med emellanåt och att han fått träffa farmor och kan segla vidare på det stora blå nu i frid och lugn och ro. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta och min själ och han kommer alltid vara min pappa. Förhoppningsvis vakar han över oss fortfarande och vägleder oss vidare. Jag väljer att tro det iallafall.
Han själv såg inte så allvarligt på döden. Den kommer när den kommer, det kan man inte gå och tänka över. När man dör är kroppen bara ett skal, det kan man skicka iväg. Det är i minnet man lever vidare.
Han ville inte ha nån stor begravning eller att man skulle gå och sörja. Livet går vidare tyckte han. Han ville kremeras och sen bli strödd över havet. Det är något som jag hoppas vi kommer kunna ordna. Som den gamla sjöman han var så är det där han skulle må bäst.
♥♥♥Pappa, du kommer alltid finnas i mitt hjärta!♥♥♥
*1958 - 07 - 18
†2011 - 06 - 08
<3
Det är svårt att säga rätt saker när någons närstående dött,det är lätt att det låter klyschigt eller klämkäckt. Jag tror ändå att det viktiga är att man vågar säga något, att man inte försvinner och "lämnar den sörjande ifred", det är bättre att den som sörjer får säga ifrån om man inte orkar umgås.
Du är så klok Sara, och det är okej att vara ledsen.
Va fint du har skrivit om din pappa Sara. Hoppas ni kan sprida han ute på havet för de hade han nog velat. De är så mycke man funderar över när en sån sak händer. Vad man ville ha sagt/gjort osv. De kan man ju inte ändra på men jag hoppas att du inte fastnar i de tankarna. Kloka ord från din pappa. Hoppas allt går bra med begravningen och allt efter de. Va nu rädd om dig å ta hjälp från dina nära å kära. Många kramar
Jag beklagar sorgen Sara.. och tänker på dig i denna svåra stund.
Bamsekram
Tårarna rinner på mina kinder när jag läser det fina du skrivit om din pappa. Sara, jag tänker på dig så mycket och hoppas att vi kan ses snart så att jag får krama om dig.
Massa kramar/Elin
<3 <3 <3
Så himla fint skrivet av dig gumman <3 Sitter här med tårar i ögonen och säger som Kerstin här ovanför; Det är svårt att säga rätt saker under såna här tillfällen. Vill bara säga att jag tänker på er och att jag verkligen beklagar sorgen <3 Var rädd om dig <3 Massa kramar / Jennie
Så vackert skrivet av dig Sara, din pappa vakar säkerligen fortfarande över dig och är stolt över sin fina starka dotter! Beklagar verkligen det som hänt. Kram Linda
Så otroligt vackert skrivet min vän!
Jag tänker på er. Jag finns här när du vill. Kramar
Så fint skrivet, Sara. Jag tror att din pappa far över det stora blå med ett ständigt vakande öga in mot land på dig och Jonnie. Jag tror på att även om en människa är borta från jordelivet finns hon/han alltid kvar där någonstans och ser efter sina efterlevande.
När någon går bort så önskar man alltid att man skulle ha spenderat mer tid med den, ringt oftare m.m. Jag kände likadant när farmor gick bort. Koncentrera dig istället på den tiden ni faktiskt hade tillsammans och alla stunder ni upplevde tillsammans. Din pappa var/är nog väldigt stolt över sin två barn, vare sig ni ringde varje dag eller inte.
Jag finns här för dig, vännen! Vad du än behöver.
Älskar dig! Kram kram <3
Jag vet inte vad jag ska säga Sara, jag sitter och snyftar här vid datorn... Men du har så otroligt rätt han är ute på dom stora vida haven nu och där vakar han över dej !
Jar tänker på dej och hoppas att allt ordnar sig. Du är stark Sara de vet jag, men behöver du nåt så hjälper jag gärna till !
Bamsekramar ! <3
