Förmågan att allt skit samlas på en gång!
Usch vilken hemsk dag. Vidrig rent utsagt. Så galet mycket frustration och ilska i kroppen så jag ville bara ställa nig och boxa på nånting. Inte blev det bättre av att det blir mycket på jobbet, rörigt och röriga människor som jag undrar hur fan de fick på sig kläderna på morgonen. Sen blir det bara mer och mer. Trots allt så löpte väl kvällen på ganska väl så nu äntligen är jag hemma hos C och väntar på honom. När jag kommer hem ska jag, vad klockan än är, slänga mig i ett varmt bad och lösa upp lite spänningar.
Imorgon är fullspäckad med roligheter och då vill jag inte ha den här skiten som tynger mig. Det ska bli Harry Potter Expedition först med lite vänner och sen ut och käka och eventuellt utgång med världens bästa arbetskollegor.
Men först ska jag hinna kötta loss lite ilska på gymmet.
För övrigt så måste jag säga att Turbo är en toppenfilm! Såg den inatt, hur gullig som helst! Se den!
Brev till dig
Ja vad ska man säga, mer än att man inte är förvånad... Eller jo på ett sätt är jag det, eftersom du har mage att påstå att det är mitt fel.
Hur kan du ens påstå att det var JAG som backade från dig när det var du som slutade prata med mig om vissa saker? Du uteslöt ämnen, såsom han för att plötsligt litade du inte på mig.
Du som började gnälla bakom ryggen på mig och undanhålla saker för mig? Sen slutade du med att svara på sms och startade definitivt inte en konversation själv, men jag vet också att du klagat på att jag inte svarat, men det är på sms jag inte ens har fått. Frågan är varför du inte frågat varför jag inte svarat, bara dragit slutsatsen att jag inte vill och sen skiter du i allt själv. Om du nu ens har skickat något...
Sen slutade du dyka upp på träningen och det tog ett tag innan jag fattade att du gick på träningen så fort jag jobbade. Jobbade jag så var det fritt fram för dig. Visste du inte så stannade du hemma... Och du påstår fortfarande att det är jag som backat? Det blev ju ganska uppenbart om man säger så.
Jag önskade dig en glad midsommar och det svarade du på, men du kunde inte fråga hur det var, fast vi inte pratat på ett tag redan då? Varför måste jag vara den som skulle ta tag i det hela tiden? Nu kan du inte ens skicka en spelinbjudan på wordfeud? Ja, jag har testat dig i det här och väntat på att DU skulle kontaktat mig något, om det så bara vore i ett löjligt spel, men nej. Du låter det bara glida förbi... så återigen är det jag som gjort fel och inte hör av mig.
Varför ska alla svansa omkring dina ben för att du ska vara nöjd? Varför kan du inte ta första steget till nånting själv? Eller jo, när det gäller EN person kan du ju det...Den som du hela tiden påstår sårar dig och gör dig ledsen och som du är så himla arg på och ber radera ditt nummer. Varför återkommer du dit? Hela hela tiden...du är mera hooked än någon annan,fast du sitter där med en fin man hemma.
Du var arg på hans förra tjejkompisar som var vänner och sen betedde sig som skit och bad honom dra. Det var jag med. Jag ville inte att han skulle prata med dem alls mer. Men DU! Du gör EXAKT samma sak nu. Du är inte ett dugg bättre som person. Du är lika falsk och dubbelmoralig som de! Du är kompis, ni blir osams, du ber honom dra och nu, ett par veckor senare är du här och är kompis igen. Vad gör det att det är ok för dig och inte dem? Du bad honom att be de tjejerna dra åt helvete....tänk om han skulle gjort detsamma med dig nu? Det skulle ju varit samma sak, men jag glömde, det är ju DU nu...
Jag däremot önskar nästan att han gjorde så, eller ifrågasatte hur fan du beter dig. Spelar ingen roll vad man har att skylla på, om det så är psykiskt eller inte. Det har du själv sagt när du gnällt på honom när han har mått som sämst.
Du kan vara glad att de följer dina spelregler så du kan hållas utan att bli ifrågasatt. Jag gör inte det längre. Jag ska försöka lägga det här bakom mig. Jag tycker det är tråkigt, men jag tror inte det kommer gå att fixa. Du är för mycket drama och för energikrävande och nu gör du mig bara arg med blotta åsynen av ditt namn, för man KAN INTE bete sig hur som helst. Skyll på vad du vill, jag tror inte jag kommer orka lyssna. Det har gått för lång tid och du har inte gjort en tillstymmelse till att visa att du vill att det ska bli bättre, du är en sån fegis. Du är äldre än mig och beter dig som en tolvåring. Jag har fått nog av småbarnsfasonerna.
Om du läser det här eller inte, det kvittar mig vilket. Jag har fått det ur mig, det är det som är det viktiga. JAG är det viktiga i den här frågan. För mig. Mitt välmående. Vill du fixa något, villket jag faktiskt tvivlar på, så är du välkommen att ge det ett tappert försök. Jag är inte långsint. Hejsvejs.
Efter jobbet
Ligger hemma hos C nu och chillar efter jobbet. Vi ska snart åka hem och sova. Wow, vilken skillnad det har blivit nu alltså, folkmängdsmässigt. Det är skapligt lugnt i veckorna jämfört med hur det varit i sommar.
Jag har ju bara haft tre semesterdagar, sen har jag ju jobbat ordinarie tider.
Min semester kommer i januari sen. Ska bli fantastiskt skönt att komma bort från mörka kalla vintern då och slippa allt dramafolk. Jag längtar efter lugnet.
Curaçao hoppas jag blir en ny och bra start på nästa år.
Hur som helst, jobbet känns lugnt. Det ska bli trevligt att testa nya schemat nu och på fredag tackar vi av TW som går och blir chef i stan. Vi får tillbaka Jonas och Kicki kommer på köpet så då blir vi fulltaliga. Ser fram emot teambuilding och annat kul i höst sen.
Godmorgon!
Alltid lika sen. Jag vet att det egentligen är lunchdags, men för mig som är vaken till ca tre varje nytt, då är det morgon nu. Kör min stadiga frukost nu med bär och kvarg med nutella. Gottigt! 
Var på gymmet en sväng igår och det var skönt! Känner ändå att jag kunnat ta i mer, för nu börjar träningsvärken bli mindre så då är det dag för mer vikter. Hihi! Här ska kropp och vikt fixas nu. Ett steg i taget, sen går vi på och börjar ändra på matvanorna. Måste dra ner snaskintaget. Men en sak i taget.
Ett av de värsta åren hittills!
Dödens år kan man väl nästan kalla det. Hittills har jag haft tre dödsfall i min närhet. Redan i januari dör min mormors syster helt plötsligt och av okänd anledning.
I februari somnar lilla farfar in också. Han slutar ta sina mediciner i smyg från hemtjänsten, som ska hjälpa hans hjärta och allt vad det är. Han tar helt enkelt långsamt livet av sig... Att han velat somna in har jag vetat länge, för hans livsglädje försvann när farmor dog, än mer sen när pappa dog. Min pappa var den enda sonen han räknade med, för den andra så kallade sonen har hört av sig ungefär lika många gånger på 10 år som jag gjorde på en månad... Så den delen av släktskapet dog ut i förtid om man så säger.
Så godnatt farfar, tiden går så galet fort och jag sörjer och saknar dig, även om jag vet att du har det bättre nu.
Sen i höstas har vi veta att vår chef på jobbet fått en aggressiv och obotlig typ av cancer i prostatan. Alla behandlingar sattes in och det såg bra ut, men plötsligt en dag så gick ena benet av, veckan efter det andra. Båda höfter opererades och in sattes skruvar och rehab påbörjades. Men cancern hade satt sig på skelettet så det fick inte. Rullstol blev det nya. I påskas var han uppe på jobbet och hälsade på, fortfarande vid ganska gott mod. Men sen såg vi honom aldrig mer. Cancern blev värre och det var fram och tillbaka till sjukhuset. I början av juli somnade han in på sjukhuset omgiven av sin familj, lugnt och stilla.
Men denna jävla sjukdom alltså! Ännu går den inte att bota, ännu kan sjukvården göra alldeles för lite för att hjälpa och lindra för de sjuka. Det är så tragiskt!
Det var fina begravningar allihopa. Men det får räcka nu. Jag vill inte mer. För även vänskap kan tydligen gå i graven utan anledning. Den begravningen är den sorgligaste ändå, när man plötsligt inte är värd nånting längre, fast man inte gjort nånting fel. Plötsligt är man bara inte längre vänner.
Klart jag sörjer, men samtidigt så tänker jag inte sörja för nån som inte kan höra av sig. Jag kan inte vara den enda som försöker. Men om ett kort tag ser man om begravningen för den här vänskapen är kommen. I så fall, tack för den här tiden och hoppas det är värt det!
Död blogg
Jepp jag har blivit sjukt dålig på det här med att blogga. Vad ska man göra...skriver ju mest för mig själv ändå så det spelar ingen roll. Energin finns liksom inte.
Hej då farfar, ett sista farväl.
Mycket har hänt.
Farfar gick bort i februari. Det kom som en rejäl chock. Det var väntat men ändå oväntat. Jag saknar honom och sörjer, men med tanke på hur hela det hör jäkla släktskapet tett sig: hans son som knappt hälsat på de senaste tio åren, hans barnbarn som han sett få barn via födelseannonserna i tidningen... Ja vad ska man säga? Och sonens fru som inte dyker upp på begravningen men nog väl när lägenheten ska tömmas på dyrgripar. Tragiskt!
På det sättet är jag glad för farfars skull. Han är nu hos dem som han älskade och saknade så mycket, sin fru och den andra sonen, han som inte var fin nog för sin bror, men den som höll kontakten med sin far!
Begravningen var en fin och stillsam ceremoni men lika skönt när det var över. Jag gråter inte för farfars skull längre. Jag vet att han har det bra. Likaså min farmor och pappa, morfar och Anita.
Annars då? Ja saker händer ju hela tiden och det är drama mig hit och drama mig dit på alla håll och kanter.
Jag försöker hålla mig lugn och utanför men jag är så trött på allt. På gnäll och på folk mest. Jag orkar inte med sociala medier, jag orkar inte med mobilen och jag orkar inte blogga. Jag vill ha socialsemester. Därför har jag stängt in mig lite i en bubbla och umgås med ytterst få personer som både ger och tar, inte bara suger musten ur en.
På tal om must så har jag druckit förvånansvärt lite påskmust i år. Förvånad över mig själv. Hehe!
Men allt är ju såklart inte piss och skit. Jag har haft fantastiskt kul med de personer jag valt att umgås med! Jobbet funkar bra även om jag inte kommer ha nån längre semester i sommar. Den ska jag nämligen spara till januari, för då flyr jag Sverige och vintern till heta Karibien, närmare bestämt Curacao! Det ska solas, badas, drickas drinkar och säkerligen dansas både merengue och salsa så gott det går. Men framförallt ska jag koppla bort allt skräp som samlats i huvudet. En ny start till det nya året. Sen ska allt bara fortsätta att gå bra. Simple as that! Det har jag bestämt.
Hej då Anita.
Jaha, där försvann min mormors syster Anita från jordelivet. Det var väldigt oväntat. Nu är frågan bara vad som hände.
Man ogillar ju svensk sjukvård när detta händer.
Hon hade tagit ambulans igår för att hon hade svårt att andas, läkarna hade tittat på henne men inte hittat något fel så de skickade hem henne igen.
Imorse hittades hon död i sitt hem innanför ytterdörren av sin ena son...
Vad tusan ska man göra/känna/tro?
Det är hemskt!
Nu hade jag ingen närmare relation med henne men det är ändå en släkting. Så jag hoppas det görs en obduktion så man får veta orsaken. Lider med min mormor och moster och hennes egna barn med familjer som var närmast.
Vila i Frid Anita.
Nytt år igen
Ja nu ligger de flesta i sina sängar, med huvudvärk och vätskebrist och ett enormt sug efter pizza eller hamburgare. Rätt åt er! Haha!
Själv vaktade jag katter vid tolvslaget under kriget som pågick utanför.
Tur att det bara är en gång per år Som de flesta bränner upp sina pengar på krut.
Sista dagen på jobbet
Nu har jag jobbat årets sista pass. Feels good! See ya!
Den där obligatoriska sammanfattningen...
Ja, men en sån gör väl alla eller? Man ser ju hur hela bloggvärlden kryllar av 2013 års sammanfattningar. Jag gjorde detta och detta och detta kommer jag aldrig glömma och så vidare. Det är nästan så det står mig upp i halsen. Tur att jag inte läser så många bloggar. Här kommer min sammanfattning.
Starten var ju inte så himla kul när man blivit dumpad på julaftonsnatten. Men nyåret startade faktiskt ändå väldigt fint, även om jag var på jobbet.
Jag jobbade med finingen Linn, så det kändes bra. Sen skulle jag fara vidare till festen när vi stängt, men mina fina vänner tog festen till mig och Linn. De kom nämligen några minuter innan klockan slog tolv och hade med sig skumpan, så där stod vi på Statoil och skålade in det nya året. Det året kom ju att bli ett av de bästa och sämsta åren i mitt liv då, precis som 2011.
Men ja, som nydumpad så satt ju känslorna utanpå kroppen och det var upponer mest hela tiden. Inte blev det bättre när en viss person plötsligt indirekt kom in i livet och gjorde mig ännu mer förstörd känslomässigt. Att försöka verka oberörd i såna lägen är INTE lätt... Ändå fortsatte mycket på samma sätt som innan julafton.
Men jag hade mina mål att sträv emot i alla fall som jag satt upp för mig själv. Det viktigaste var att försöka komma iväg på en resa alldeles ensam, men min ekonomi stoppade mig. Men några fler sattes upp och jag började tänka framåt.
Fick också den tråkiga nyheten att en kollega på jobbet var sjuk, ordentligt sjuk. Hur tar man sånt? vad gör man? Vad säger man?
Nån gång i början av sommaren kom nästa känslosammanbrott och psykiska kalldusch. Hur hanterar man sånt här? Hur orkar man? Och hur kan man ändå hålla ihop? Jag har aldrig varit så kluven som i somras. Jag orkade inte med folk som inte redan var insatta i situationen, för man orkade inte med att börja förklara allting från början igen. Jag orkade inte bry mig om nånting egentligen. Men jag hade ett av mina mål i sikte och det var att ta zumbacertifiktatet. Det gjorde jag, utan någons vetskap, i slutet av juni. Två dagar tillbringade jag med ett antal zumbafreaks och Steve Boedt. Två dagar fyllda med dans. Det var helt fantastiskt roliga dagar med mycket inspiration, lärdom och energi. En jätterolig erfarenhet. När jag sen kom tillbaka och berättade så blev alla glada och positivt överraskade för min skull, alla utom en.... Det påverkade mig såklart negativt också, fast ALLA andra var glada och tyckte det var kul. Men! MITT mål var infriat. Jag blev licensierad zumbainstruktör. Jag kände att trots min blyghet och mitt problem med mig själv och allt som har med dans att göra så klarade jag det faktiskt. Så jag är stolt över mig själv.
Hux flux så fick jag ju väldigt snabbt en lägenhet att hyra inne i stan också. Så den 1 juli flyttade jag från lilla Stavsjö och tillbaka till Norrköping, efter typ tjugo år. Huu vad gammalt det låter. Men lägenheten är fin, jag trivs jättebra med den, även fast den inte är färdigfixad än. Lite målning och tapetsering behövs fortfarande och att få upp lite saker på väggarna.
Bara flytten var ju en pärs i sig, eftersom vi stod här med fullastad bil med släp och lägenheten inte var städad. Mer psykisk press, för en skulle flytta in i min lägenhet i Stavsjö med. En dag extra tog det, men sen var det mesta på plats och mina guldvänner hjälpte mig att packa upp saker, måla om, bygga möbler och flytta möbler
Mitt i allt detta så var känslorna alldeles för röriga för oss alla i det här lilla gänget som umgåtts mest. Orsakerna gör fortfarande så ont att tänka på eftersom man fortfarande är fast, men jag har försökt lära mig att hantera allt och har väl blivit avtrubbad. Jag har tagit ett eget litet break från allting sånt, men det håller inte alla dagar har jag insett. Det finns dagar då man fortfarande bryter ihop och saknar så hjärtat brister.
Men vad gör man när det känns som att allt går åt helvete? Jo vi åker ut till landet en underbar sommardag. Vi äter frukt och kakor, badar och solar, pratar, skrattar, lider, älskar, hatar och....dricker kopiösa mängder vin. Sen badar vi och äter ännu mera. Och dricker mera vin.
När mörkret lagt sig och man är hemma igen, DÅ kan man bryta ihop. Men en av de bästa dagarna passerade där och då.
Sen kom födelsedagen. 30 år blev jag. Jaja, jag har inte haft nån åldersångest. Faktiskt. Hade jättefina dagar runt min födelsedag, med MASSOR med knasiga överraskningar och skrämsel. Men mitt i allt detta så började man också känna att känslan som man haft, att allt inte är som det brukar, det stämmer. Men vad ska man göra? Livet går vidare för alla av oss. Fler födelsedagar passerar och känslan är densamma. Alla har sina problem så vem ska man skylla på? Ingen antar jag, men jag är glad för de som kan hjälpa en genom svåra tider.
Det har blivit lite bebisgos också mitt i allt. Det har ju varit supermysigt. Jag är inte desperat men visst känner man att en bebis inte skulle vara ovälkommen i livet. Men det ska ju vara med nån som man är i förhållande med då förstås...
Under hösten så kom nästa mål som man har funderat länge på, men på grund av jobbet så har det inte funkat. Men nu är jag på gång och försöker lära mig dansa salsa och bachata. Det är jättejättekul! Blyg är jag och lite nervös eftersom jag är god vän med läraren och det blir ju en lite annorlunda situation, men det går och det är jätteroligt. Jag vill ha ännu mer om jag kunde! Så detta är mål nummer två som är på gång för 2013. Även ett tredje på gång nu, då jag har signat upp mig för en nybörjarkurs på spanska. Så mycket är i alla fall på gång och det känns bra.
För övrigt så överlevde jag julaftonsnatten utan större eskapader också. Bättre än vad jag själv trodde faktiskt. I alla fall känslomässigt. Annars hade jag ryggskott och det var ju inte så jävla roligt förstås. Men jag fick underbara julklappar och har haft jättemysiga lilljular med alla mina raringar, både familj och vänner.
Nu är det ju nästan nyårsafton igen då. Den här gången är jag ledig, men alla vänner är spridda på olika håll. Vissa har inte ens nämnt några planer. Man behöver väl inte veta allt, det är så som det är. Jag vet i alla fall vad jag ska göra och mina närmaste och även om vi alla inte kommer umgås så är det skönt att veta att jag har dem och att det alltid går att kontakta dem utan att man känner att man är i vägen på nåt sätt. Tacksam för de vänner jag har och de som bjuder igen när man gör något tillsammans.
Gott nytt år. Jag ska göra det här till ett bättre år. Jag har mina mål nedskrivna och det är bara att sätta fart.
Tjing!
Från ryggskott till förkylning
Men åååååååhh! Jag är glad att ryggen är bättre, om än inte bra, men nu har jag blivit förkyld istället och det är inte kul heller. Fruktansvärt irriterande. Inte kan jag sova heller.
Hej och hå!
Suck
Det går visst inte att ha en trevlig dag utan att dagen efter ska bli förjävlig...
Köra bil i snö
Alltså, jag gillar verkligen inte snö. Det kan vara mysigt om man själv är inomhus eller om man busar omkring med vänner, ja! Men att köra bil i snöväder, skotta fram bilen, tvätta den från salt, skrapa rutor osv...det suger. Framförallt körningen, man sitter på helspänn, rädd för de idioter som blåser om på motorvägen i 140, lastbilar med släp som slirar åt alla håll och så halkan som gömmer sig.
Been there, Done that. Inget kul alls. Det kostar pengar och kan kosta liv och det behöver inte ens vara mitt fel, för jag har lärt mig att vara försiktig.
Att skiten sen ska ligga kvar i ett halvår är ju också en fet nackdel! Förra året kom ju snön i november och försvann först i april. Inte ok när sommaren består av typ en och en halv månad. Uufff! Nä jag gillar inte snö!
Första snön
Ja då var den här då...första snön. Man får väl vara glad för att den kom så pass sent ändå. Det är inte roligt att åka hem från jobbet klockan halv ett på natten nu. Blä!
Infinity
Jag fick hem min nya ring idag. Infinity-symbolen. Har fastnat för den. Evighet. Så fin och ren med ett klart budskap.
Nu var den ju tyvärr lite stor då så långfingret fick den hamna på, men det blir nog bra.
Usch vad uppstyltat det låter, men jag tycker så.
Den symbolen är nåt jag vill ha i min bröllopsring om jag nån gång gifter mig.
Nu var den ju tyvärr lite stor då så långfingret fick den hamna på, men det blir nog bra.
Nu ska jag kika lite på himym, sen zumba och sen är vi bjudna på mat.
Bebismys
Gosegosbebis! Carlos syster är i stan med sin lilla sötnöt. Så det har blivit en del bebisgos med den lilla skruttan. 
Det är för nära...
...men ändå långt bort.
Igår kände jag hur ångesten rullade in och jag låg i badkaret i två timmar och förvandlades till ett russin.
En månad kvar till julafton... Några vet ju vad det innebär när jag inte pratar om julklappsångest eller att jag ska jobba.
De här sakerna får gärna uppta min tid istället för det andra!
Kan säkert tyckas att jag är långsint eller patetisk, men för mig var det en mycket jobbig dag/natt och årsdagen känns lika jobbig att tänka på. Därför jag redan ligger här med ångest.
Winston Churchill: if you are going through hell, keep going.
Äta kakan eller ha den kvar?
Det är inte lätt det där, när man står i en korsning och inte vet vilken väg man ska välja för att man inte vet vart de leder. Det blir lätt att man står och stampar på samma ställe, för då vet man vad man har.
Lite där är jag nu, eller har väl varit en lång tid. Jag går inte vidare åt nåt håll, trots att jag vet att jag borde. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Det är ett riskigt vägskäl för det kan bli både positivt och negativt. Sistnämnda är jag absolut inte beredd att ta heller, och det känns som att det är den mest troliga biten också. Så jag står här och velar med min kaka, ta hela eller spara? Väntar jag för länge kanske den blir för gammal också... Ett beslut måste komma, men hur ska det gå till? Jag gillar inte att ge mig ut i tomma intet. Jag är inte beredd att förlora allt jag vill ha.
Flytta
Jag trodde att idag skulle bli en toppendag! På ett sätt blev det det, för jag ser vilken god familj och kär vän jag har som hjälper mig. Men denna glädjens dag med flytten och allt solkades kraftigt ner när man anlände till lägenheten och insåg att där var inte lyft ett finger till nånting som liknar flyttstädning!
Det första som möter oss i dörren är ett litet repigt bord i hallen, som hon lämnat kvar... Sen en stor blöt pöl med vatten från att hon stängt av frysen, men inte satt nåt kärl under som vattnet hamnat i. För det andra drar vi upp de dammigaste persienner jag sett, för att inse att fönstrena heller inte är rena. Inte ens ett försök till rena...
Kliver in i vardagsrummet, där är tapeten spacklad och knappt torkad, än mindre nedslipad, över gamla hål. Dessutom finns sjuttioelva andra småhål över hela väggen.
Kvar i köksskåpen (som inte är torkade varken ut- eller invändigt) står diverse dricksglas och glasburkar kvar, dessutom en skräpfylld soptunna under diskbänken... Spisen är hundra år gammal (iaf minst tjugo år, jag svär!) och den är inte rengjord bakom, inte heller köksfläkten, som fortfarande är kladdig av ingrott matos!
Det är repmärken på garderoberna i hallen och smutsmärken efter en matta på golvet, i sovrummet är golvet nedfläckad med nåt svart. Badrummet är lika bedrövligt det. Det står en lämnad toalettborste...ett gammalt duschdraperi hänger kvar...skavmärken på golvet efter hennes tvättmaskin och under badkaret är det inte heller städat.
Jag blev så arg, ledsen och besviken! Började tillomed gråta. Hur f*n kunde någon låtit detta gå igenom som en godkänd flyttstädning??! Det var max draget ett varv med snabeldraken! Inget annat!
Jag ringde direkt till hyresvärden och påpekade allt detta och sa att jag kan inte flytta in när det ser ut såhär! Fastighetsskötaren kom direkt och jag visade allt som var fel, trasig golvlist, kladdfläckar på tapeter i både hall och vardagsrum.
Han frågade om jag ville ta det såhär och få kompensation eller hur vi skulle lösa det, men jag vägrar städa efter andra såhär när det ska vara gjort, så de bokade snällt en städfirma, men något ska de då allt få kompensera med iallafall!
Jag fick boka släp en extra dag, folk har tagit ledigt från jobb för att hjälpa mig flytta, inkl jag själv, han som ska flytta in i min gamla lägenhet måste vänta osv. ALLT har blivit en dag fördröjt! Så imorgon kommer städfirman och jag hoppas verkligen de är kvicka, för vi har två lass med mina ägodelar att köra.
Inget vidare gott intryck måste jag säga, det ska de få veta så jag hoppas de kommer göra något åt det snarast. Imorgon får jag förhoppningsvis lite svar.
Dags att flytta
Ja men titta så plötsligt saker kan hända. Ett telefonsamtal och boom, så har jag fått en lägenhet i stan.
Har ju småsökt litegrann och tittat på ett fåtal lägenheter, men bara velat ha en som jag inte fick.
Nu ringde jag på en lägenhet som just blivit upptagen men blev erbjuden att kika på en annan. Sagt och gjort...jag gjorde det, gillade den och har tackat ja. Så på måndag kommer jag skriva kontrakt på ett nytt boende. Så den första juli kan jag flytta. Dock så har jag ju tre månaders uppsägning så min nuvarande lägenhet har jag kvar till första augusti. Alternativen då är att ha en månad att styra och ställa i lugn och ro, eller hoppas att min hyresvärd får tag på en annan hyresgäst.
Såklart så är det ju skönt om man slipper dubbel hyra, men också skönt att kunna ta saker med ro.
Parkering får jag också och BADKAR! Sistnämnda är nog fan det bästa av allt. Det har jag verkligen saknat.
Så nu går verkligen tankarna i banor om vad som ska slängas, vad jag kan börja packa ner, om jag får byta färger i rummen, om jag ska betsa min bokhylla jag fick av Suzan, om jag ska måla om min säng och så vidare.
Samtidigt så finns det ju såklart separationsångest och lite beslutsångest, även om beslutet nu är fattat.
Men jag har bott här i tio år nu och har ju pratat i nästan två år om att flytta till stan. Nu gör jag det snart.
Men det är mycket att fundera på iallafall och inte minst hur framtiden ser ut. Mycket är så himla konstigt just nu och jag vågar inte riktigt tänka positivt längre gällande vissa saker...Det känns som det är kört även om jag kan kämpa vidare, men inte ensam... Men det är väl en helt annan historia. Men bland det jobbigaste som snurrar i mitt huvud nu. det och lite till.
