Star Attraction

I februari somnar lilla farfar in också. Han slutar ta sina mediciner i smyg från hemtjänsten, som ska hjälpa hans hjärta och allt vad det är. Han tar helt enkelt långsamt livet av sig... Att han velat somna in har jag vetat länge, för hans livsglädje försvann när farmor dog, än mer sen när pappa dog. Min pappa var den enda sonen han räknade med, för den andra så kallade sonen har hört av sig ungefär lika många gånger på 10 år som jag gjorde på en månad... Så den delen av släktskapet dog ut i förtid om man så säger.

Så godnatt farfar, tiden går så galet fort och jag sörjer och saknar dig, även om jag vet att du har det bättre nu.

Sen i höstas har vi veta att vår chef på jobbet fått en aggressiv och obotlig typ av cancer i prostatan. Alla behandlingar sattes in och det såg bra ut, men plötsligt en dag så gick ena benet av, veckan efter det andra. Båda höfter opererades och in sattes skruvar och rehab påbörjades. Men cancern hade satt sig på skelettet så det fick inte. Rullstol blev det nya. I påskas var han uppe på jobbet och hälsade på, fortfarande vid ganska gott mod. Men sen såg vi honom aldrig mer. Cancern blev värre och det var fram och tillbaka till sjukhuset. I början av juli somnade han in på sjukhuset omgiven av sin familj, lugnt och stilla.

Men denna jävla sjukdom alltså! Ännu går den inte att bota, ännu kan sjukvården göra alldeles för lite för att hjälpa och lindra för de sjuka. Det är så tragiskt!

Det var fina begravningar allihopa. Men det får räcka nu. Jag vill inte mer. För även vänskap kan tydligen gå i graven utan anledning. Den begravningen är den sorgligaste ändå, när man plötsligt inte är värd nånting längre, fast man inte gjort nånting fel. Plötsligt är man bara inte längre vänner.

Klart jag sörjer, men samtidigt så tänker jag inte sörja för nån som inte kan höra av sig. Jag kan inte vara den enda som försöker. Men om ett kort tag ser man om begravningen för den här vänskapen är kommen. I så fall, tack för den här tiden och hoppas det är värt det!