Star Attraction

Vilken helg det har varit! I fredags var det tacokväll med jobbet hemma hos Jonas och Frida. Det var jättetrevligt och kul! Vi käkade och drack och sen åkte de flesta av oss in till stan för att gå ut på krogen. Vi landade hos Mauro först och där började urspårningarna. Vi behöver inte tala om dem. Men sen gick vi ut och dansade oss svettiga. Jag hade olyckan att nåt vingligt fyllo lyckades välta en gigantisk askkopp på min fot så den blev lagom blå. Efteråt hängde jag återigen med Mauro hem en stund innan Carlos hämtade mig och vi åkte och käkade. Sen sov jag gott.

På lördagen var det dags för Zumba och jag tackar resorben för min pigghet. Sen var det dags att åka hem och duscha och sen åka till Lisa och träffa henne igen äntligen. Fick se hennes nya fina lägenhet också och timmarna sprang iväg. 

Söndagen blev lugn och sen var det danskurs. Bachata den här gången. Det var jättekul tills de sista tio minuterna då min danspartner helt missade det här med att förvarna att nåt ska hända, så jag fick en stenhård armbåge rakt på käken så tänderna slog ihop så det ekade i huvudet och givetvis med en del av tungan emellan. Så blåmärke på hakan, en tunga som blödde i fyra timmar och en öm käke fick avsluta helgen för egen del.

Sen var det tyvärr en ung kille jag kände som avslutade sitt liv denna helg. Tragiskt och chockerande och jag kan inget annat än beklaga och sörja för hans föräldrars och syskons skull. Vila i frid lille vän. Jag vet att du var en fin kille. 

Veckan har rullat på med träning, jobb och vänner. Mycket kul har det varit hittills och så en pinsam händelse. Inte för egen del men jag skäms å andras vägnar hur pinsamt dumt man kan bete sig ibland. Men det slutade iaf med en toppenkväll.

Nu är det dags att krama kudden.

På torsdagen så vaknade jag jättetidigt och mådde verkligen skitsnygg. Febern hade stigit till 39 grader. Kan inte ens minnas om jag nånsin haft så hög feber. Så jag kravlar mig ut i köket och dricker vatten och sen tillbaka till sängen. Det blev en hel dag i sängen och jag bara sov och sov. Ringde jobbet på eftermiddagen och sjukskrev mig  till fredagen. Jag kände ju att febern kommer inte hinna gå över och dessutom hade jag fått ont i halsen så jag knappt kunde svälja. Halsfluss? Så det blev nyponsoppa till frukost, lunch och middag. Sen sov jag. 

Fredagen var likadan. Sängen, dricka vatten, kissa och sova. Dricka lite nyponsoppa. Hade så ont så åkte till vc på dropin och fick bekräftat att det var halsfluss. Så sen blev det att åka hem och gissa vad? Sova! När jag vaknade på eftermiddagen så gick jag och hämtade ut penicillin. Sen sov jag igen.

Natten mellan fredag och lördag var det värsta på länge! Jag badade i svett och febern har stigit till 39,4 så jag var helt borta. Sambon hjälpte mig att byta nattkläder och torkade av mig svetten, bytte min dyblöta kudde och gav mig vatten. Sen somnade jag igen. Vaknade senare igen och var hungrig. Var förvånansvärt pigg och gick upp och tog en macka men ångrade mig lilla snabbt eftersom jag knappt kunde svälja. Sen sov jag igen. 

Lördagen var lika slö den och söndagen likaså. Fick sjukskriva mig för måndagen och tisdagen också för var fortfarande febrig. Mot halsen gjorde dock penicillinet nytta tack och lov. Måndagen var också en slö dag men orkade inte bara glo hemma så pep med till Zumban. Sen sov jag igen.

Tisdagen var helt feberfri och jag var lite piggare. Däremot hemskt ont i magen. Likaså på onsdagen.

Igår jobbade jag mitt första pass på en vecka. Skönt att vara igång igen! Även om jag hade ont i magen så gick det bra, fast jag blev väldigt trött och på kvällen hemma sen så låg jag på febergräns. 

Idag har varit en ledig dag och jag har träffat två av mina käraste vänner och fikat. Det har varit fantastiskt skönt att bara vara. Men nu är det två dagar öppning på jobbet som gäller och sen två dagar stängning. Sen är man snart långledig och då tänker jag bara frisk. Vill inte förlora mer dagar nu. Känns  som att jag sovit en vecka i sträck och fast C tagit god hand om mig och pysslat om mig och gett mig en jättefin tidig julklapp och jag haft ett kort besök, så har det varit sjukt tråkigt och ensamt att bara ligga och vara sjuk. Jag  avskyr det! Så på söndag äter jag det sista penicillinet och sen tänker jag bara frisk.

Sen blev det en fika och mellis på Honeycomb. Eeevigheter sen så det var så gott!

Nu har jag iallafall avnjutit en riktigt skön massage och snart är det dags för kvällsmat. Sen är det sovadags.

Har haft en riktigt skön ledig helg när gamla kontakter knyts igen och det känns jättekul! Sen var Danskursen hysteriskt rolig i söndags, så det har bara varit bra. Känns jätteskönt att ha fått en lugn och harmonisk period med en hel del egenlyx. Precis vad som behövs ibland!

Det blir ingefära/citron/kanel-te imorgon med honung i. Måste bli frisk. Jag avskyr det här! Ska jobba tio timmar imorgon med.

För övrigt har jag gjort egen juice här i dagarna. Dammat av råsaftcentrifugen och pressat juice av morot, apelsin och rödbeta. Väldigt gott och fullspäckat med vitaminer så hoppas den hjälper mig något.

Ska försöka använda den lite mera nu. Finns ju så mycket gott och nyttigt som man kan göra med den.

Har ju lovat min lilla väninna att hon ska fö sina morotscupcakes också så ska försöka hitta ork till det i helgen, annars får jag väl stryk. Hihi! 

Men efter easylinepasset den här veckan så kände jag hur det började dra ihop sig i korsryggen så Alexandra och jag la oss och sträckte ut så mycket vi kunde. Då kändes det bättre. Men på fredagen var jag stel ändå. På lördagen när jag skulle upp till jobbet och öppna blev det såklart som värst. Då slog det till så jag knappt kunde röra mig. Perfekt på jobbet...suck. Det gick att jobba även om det gick lite långsamt med saker.

På vägen hem sen var jag helt slut och då började jag dessutom känna hur det började kittla i halsen.

Jag och hjärtat blev bjudna på varm smörgåstårta hos Suzan och Carlos gjorde en god efterrätt med banan och nutella.

Sen var det dags att åka på massage och attans vad skönt det var! Det hjälpte nog mycket i ryggen för idag är jag nästan helt bra. Sen var det hem och försöka sova. Då var jag som en liten snorunge med rinnig näsa, tjock i halsen och hela baletten. Usch!

 

Somnade iaf några timmar och gick upp på söndagmorgonen för att jobba. 

Det är alltid en massa tankar som far omkring. Och känslor.... Jag vet inte vad jag ska ta mig till ibland. Är det värt allt? Kommer det vara det? Eller skulle jag gett upp för längesen?

Jag vill ju inte ge upp. Jag önskar bara att det vore lite mera ömsesidigt... Jag kan inte ensam kämpa. Jag vet inte vad som kan komma ur detta, men jag tror att en milstolpe nås ganska snart. 

Jag Kan inte fortsätta så här om det inte sker nån förändring. Då kommer mitt liv bara vara bortkastat på väntan. Helt i onödan dessutom. Och där kommer jag sen sitta ensam kvar...

Men att tänka såhär gör mig förkrossad. Så i år vet jag vad höstdeppigheten kommer ifrån.

Ligger här med en sabla huvudvärk som hållt i sig sen i söndags. Usch. Inga tabletter har jag hemma. Det blir att köpa på jobbet sen om det inte ger med sig.

Från första oktober nu har satt som mål att göra någon fysisk aktivitet varje dag. Om det så är en promenad med vovven eller ett stenhårt pass på gymmet eller zumba, men nånting. Hittills har det gått bra. Har kört mycket zumba förstås och även core. Och eftersom lilla Pachuco bor här nu så blir det ju en del promenader. Tog även ut cykeln och rastade henne i söndags.

Att det åtföljdes av en fika är ju en annan sak. Hihi! Men det var en underbart härlig fikastund med Elin och Lindsey. Välbehövligt och hur trevligt som helst. Sen blev det några timmars jobb på det.

Men som sagt, nu är det fokus på träningen som gäller. Ska få lite "experthjälp" av Frida till gymmet också. Känns bra. Behöver lite hjälp att komma igång med ett bra program. Andra steget blir att ta tag i godisberoendet. Ska självklart börja dra ner så gott det går redan nu. De små stegen är ändå steg i rätt riktning.

Nu är det dags att göra sig i ordning för jobb såg jag. Fort går det ibland.

Det var iallafall väldigt kul att se så mycket och lyssna på så mycket information.

Torsdagens hästpass gick inte av för hackor. Det var skönt att röra på sig ordentligt och funderar på om det ska bli såna pass de två torsdagar jag är ledig. Jag gillar ju easyline med så ska se om det finns fler dagar som passar. Huvudsaken är att jag inte förlorar fler av mina kära zumbapass. Nu kommer ju förhoppningsvis danskursen igång igen också. Yaay! 

Nu är det iallafall frukostdags och sen ska jag nog kila ner och förtidsrösta.

Man har alltid en tanke att "vid en sån situation kommer jag reagera såhär" och då "kommer jag göra såhär" och dylikt. Bara släpp det, säger jag. Man är aldrig förberedd! Var däremot medveten att det kan hända. Men man kan inte gå och vara rädd. Då kan man inte fungera normalt.

Jag och min kollega blev utsatta för ett rån på jobbet i lördags.

Två maskerade män kommer in med yxa och hotar oss. Först mig, eftersom jag är ensam i butiken just då, sen även min kollega, som kommer in efter soprundan. De snor åt sig ytterst lite kontanter eftersom vi har cashguard och får med sig lite cigg och snus. Det är allt. 

Hela situationen när de där två figurerna står framför mig och hotar med en varsin yxa är så surrealistisk. Jag bara står och gapar och glor på dem. Det känns som länge, men jag har inget tidsperspektiv alls här. När de ryter att jag ska gå och öppna kassalådan så står jag bara kvar. Jag tar mig inte för att göra nåt för tankarna maler fortfarande i huvudet; Är det här ett jävla skämt eller?!

När de sen springer in bakom kassan så går det som en stöt genom kroppen när man inser att det är allvar. På nåt sätt blir jag ändå klar i huvudet och luckas larma på en gång, innan de ropar på mig igen.

Alla kurser och säkerhetsföreskrifter man gått och läst igenom rullar genom huvudet och blandas med tanken att "måtte min kollega stanna utanför! Måtte han inte komma in mitt under här!" och att bara göra precis som de ber mig om. Sen står jag bara stilla, rör mig inte annat än att flytta mig ur vägen och svara på deras tilltal. Sen kommer min kollega in...

Han blir intvingad att öppna på kontoret och jag får stå kvar i kassan med den andra... Så börjar telefonen ringa.

Det är då de börjar ge sig därifrån och de kutar ut till en väntande bil. Då lyckas jag låsa och svarar i telefonen. Det är polisen. Sen kommer min stackars kollega ut och han tar över luren och jag går ut till vittnen och ringer min chef.

Sen sitter vi och kurar inne i butiken och väntar på väktare, chef och polis.

Halv tolv har vi lyckats stänga butiken och gjort skaplig ordning till på morgonen dagen efter. 

Vi är ett gäng som åker in tillsammans och tar en glass på McDonalds.

Jag ringer mitt lilla hjärta och berättar vad som hänt och sen åker jag till honom. Han har berättat vad som hänt för de närmaste och jag får ett par sms. 

Men att försöka sova...hjärtat rusar, tankarna snurrar och så tryck över bröstet. Jag sover väl tre timmar innan jag vaknar svettig. Dock inga drömmar jag minns.

Men här börjar det hela med vänner och familj, plötsligt vet nu alla efter vad tidningar och nyhetssidor skrivit, vad de hört på jobbet och av vänner osv. Så hhela dagen går åt till att prata med alla och berätta vad som hänt. Skönt med stödet måste jag säga ändå.

På kvällen är både jag och min kollega tillbaka på jobbet, men vi är dubbelt bemannade så vi ska bara befinna oss r och försöka klara av det. Vi behövde inte ens jobba. Bara vara på olycksplatsen så att säga.

Det gick lättare än jag trodde, tack och lov, men visst kändes det obehagligt vissa stunder.

Nu har jag jobbat ett par pass som vanligt och det har fungerat bra. Jag är glad att jag har så trygga arbetskamrater. Man känner sig ändå säker. Klart det har känts olustigt vid några tillfällen och jag reagerar mer på folk med huvudbonad och de som är högljudda. Men nu är det bara att ta en dag i taget och förhoppningsvis så kommer tryggheten infinna sig igen.

Ikväll blir det jobb igen, men nu är det en vanlig dag. Man måste börja nånstans. Har iallafall väldigt bra sällskap ikväll.