Star Attraction

Man har alltid en tanke att "vid en sån situation kommer jag reagera såhär" och då "kommer jag göra såhär" och dylikt. Bara släpp det, säger jag. Man är aldrig förberedd! Var däremot medveten att det kan hända. Men man kan inte gå och vara rädd. Då kan man inte fungera normalt.

Jag och min kollega blev utsatta för ett rån på jobbet i lördags.

Två maskerade män kommer in med yxa och hotar oss. Först mig, eftersom jag är ensam i butiken just då, sen även min kollega, som kommer in efter soprundan. De snor åt sig ytterst lite kontanter eftersom vi har cashguard och får med sig lite cigg och snus. Det är allt. 

Hela situationen när de där två figurerna står framför mig och hotar med en varsin yxa är så surrealistisk. Jag bara står och gapar och glor på dem. Det känns som länge, men jag har inget tidsperspektiv alls här. När de ryter att jag ska gå och öppna kassalådan så står jag bara kvar. Jag tar mig inte för att göra nåt för tankarna maler fortfarande i huvudet; Är det här ett jävla skämt eller?!

När de sen springer in bakom kassan så går det som en stöt genom kroppen när man inser att det är allvar. På nåt sätt blir jag ändå klar i huvudet och luckas larma på en gång, innan de ropar på mig igen.

Alla kurser och säkerhetsföreskrifter man gått och läst igenom rullar genom huvudet och blandas med tanken att "måtte min kollega stanna utanför! Måtte han inte komma in mitt under här!" och att bara göra precis som de ber mig om. Sen står jag bara stilla, rör mig inte annat än att flytta mig ur vägen och svara på deras tilltal. Sen kommer min kollega in...

Han blir intvingad att öppna på kontoret och jag får stå kvar i kassan med den andra... Så börjar telefonen ringa.

Det är då de börjar ge sig därifrån och de kutar ut till en väntande bil. Då lyckas jag låsa och svarar i telefonen. Det är polisen. Sen kommer min stackars kollega ut och han tar över luren och jag går ut till vittnen och ringer min chef.

Sen sitter vi och kurar inne i butiken och väntar på väktare, chef och polis.

Halv tolv har vi lyckats stänga butiken och gjort skaplig ordning till på morgonen dagen efter. 

Vi är ett gäng som åker in tillsammans och tar en glass på McDonalds.

Jag ringer mitt lilla hjärta och berättar vad som hänt och sen åker jag till honom. Han har berättat vad som hänt för de närmaste och jag får ett par sms. 

Men att försöka sova...hjärtat rusar, tankarna snurrar och så tryck över bröstet. Jag sover väl tre timmar innan jag vaknar svettig. Dock inga drömmar jag minns.

Men här börjar det hela med vänner och familj, plötsligt vet nu alla efter vad tidningar och nyhetssidor skrivit, vad de hört på jobbet och av vänner osv. Så hhela dagen går åt till att prata med alla och berätta vad som hänt. Skönt med stödet måste jag säga ändå.

På kvällen är både jag och min kollega tillbaka på jobbet, men vi är dubbelt bemannade så vi ska bara befinna oss r och försöka klara av det. Vi behövde inte ens jobba. Bara vara på olycksplatsen så att säga.

Det gick lättare än jag trodde, tack och lov, men visst kändes det obehagligt vissa stunder.

Nu har jag jobbat ett par pass som vanligt och det har fungerat bra. Jag är glad att jag har så trygga arbetskamrater. Man känner sig ändå säker. Klart det har känts olustigt vid några tillfällen och jag reagerar mer på folk med huvudbonad och de som är högljudda. Men nu är det bara att ta en dag i taget och förhoppningsvis så kommer tryggheten infinna sig igen.