Star Attraction

Hur händer allt detta egentligen? Jag förstår verkligen inte.

Det här med att lägga sig i andras angelägenheter. Man kan göra det på olika sätt har jag märkt; för att man bryr sig, är nyfiken eller för att man stör sig på något OCH inte har något förståndigare att göra.

Just nu känns det som att man är mitt i en dokusåpa. Folk snackar skit, hatar varandra, skvallrar, försöker få folk att tro saker, frågar om allt de inte har med att göra och liknande.
En del tror helt enkelt att de vet mer om en, än vad man själv gör... Läskigt.

Det finns de som måste ha väldigt tråkiga liv känns det som, så de måste skapa lite intriger hos andra för att få något att prata om.
Det finns de som tror att de är lite bättre än alla andra och ska få allt serverat på fat för att de ber om det.
Det finns de som väldigt gärna lägger sig i andras privatliv och andra saker de inte har med att göra.

Problemet med allt detta är också att det aldrig är personen det rör som blir tillfrågad. Nej det kommer från omvägar! Här frågar man någon annan om den person man egentligen undrar över. Är det för att man inte vågar? Eller för att man inte vill visa att man är nyfiken? Eller vad beror det på?
Varför kan folk inte bara ärligt och rakryggat komma fram och fråga vad f*n man håller på med om det nu är något de undrar över?

Vill nån mig nåt så går det bra att ringa, smsa, skriva på Facebook, eller...hör och häpna! Det går tillomed att fråga det rakt i mitt ansikte! Face to face! If you Have the guts!

Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen:
Det finns tre sidor av en historia. Din, min och sanningen.
Alla uppfattar saker olika.
Alla skapar sin egen version av vad som hänt.
En del har ingen aning men skapar en historia iallafall.
Ska man få en rättvis bild så måste man lyssna på alla historier, eller så skiter man helt enkelt i att lägga sig i det man inte har med att göra.
Men man ska fan inte öppna käften om andra om man inte har en aning eller vågar stå för det man sagt. Sprid inget skit som du inte kan säga i mitt ansikte!

Hur ska det vara så svårt att förstå?!

Brukar vara en glad skit, men just nu är jag knäckt. Det hände för en och en halv månad sen, när jag märkte att nåt var fel. Försökte hjälpa till, pigga upp och göra saker bättre. Det hjälpte inte... Idag är det en månad sen (julafton/juldagen), som knäcken kom...väntat men oväntat, framförallt oönskat... Man kan inte göra nånting och egentligen finns det inte ett vettigt skäl till det, det är det värsta.
Eller nej, det värsta är maktlösheten och vetskapen att man inte kan göra nånting. Ingenting för den man älskar. Inget hjälper och man blir bortvald. Anledningen att man är knäckt är för att man vill så mycket mer! Det finns inget hellre jag vill, men vad hjälper det när viljan inte finns hos den andre?
Ändå är man halvvägs kvar, halvvägs borta, utan att veta vad man kan eller ska göra. Man sitter som en halväten kaka...
Jag vet vad jag borde göra, men jag vet inte om jag klarar det. Hjärtat håller inte med hjärnan.
Som tjej är man dum som tänker med hjärtat. Killar kanske är smartare och tänker med hjärnan, eller?

Hur som helst, ingen big deal eller hur var det? För mig är det dock det, om det räknas...

Always some true quotes

...

Natten mellan lördag och söndag så vaknade jag astidigt, pigg som en mört men ändå trött. Låg i tre timmar och försökte somna om utan resultat. Låg och såg hur det ljusnade ute. Trodde att det berodde på att jag festat och druckit, men nu undrar jag eftersom samma sak hänt nu. Vaknade 05:56 och klockan är nu 08:20 och jag kan inte somna om!! Har sovit ca tre timmar och tanken var att jag skulle gå upp tio...
Varför varför varför??? Jag blir galen! Samtidigt så är jag så trött så jag orkar inte gå upp. Bara för att jag måste kissa typ... Hatar verkligen när man inte kan sova. Min enda lediga dag...ska den bli förstörd bara därför... Fan!

Give me a switch please...

Igår blev en jätterolig kväll efter en turbulent eftermiddag då musten gick ur mig totalt efter zumbapasset.
Det är fortfarande svåra dagar, fortfarande lite dubbla budskap och jag vet varken ut eller in. Men vad ska man göra? Som jag sagt förut...vakna, överleva, gå och lägga sig.

Iallafall så var det fantastiskt god mat och mycket dricka (fri bar), gott sällskap och mycket skratt. Träffade mina kära kusiner som man inte ser alltför ofta och det var väldigt trevligt! Både de stora och de små, som jag inte träffat på flera år.
Natten bjöds oxå på bilfärd i en bagagelucka, smuttandes på cider och sjungandes hårdrock, innan jag landade på salsafestivity. Snacka om skillnad. Först hårdrock och sen salsa och bachata. Ändå älskar jag allt. Vitt skilda saker men det ena utesluter inte det andra... Kvällen slutade mycket bättre än väntat och idag mår jag efter omständigheterna bra. Jag borde vara bakis, men tack och lov så brukar jag klara mig bra. Nu är det bara det här andra man ska klara av oxå...
Tack iallafall söta Jenny för en go pratstund efter zumban idag.

Tjing!

Tack och lov för zumban som, trots allting, får mig att må bra. Utan den och mina vänner som vet vad som pågår så skulle jag definitivt må sämre.

Kärlek är inte att sova eller ha sex tillsammans.
Kärlek är empati, omsorg, respekt, trohet, att sakna sin partner, rädsla att förlora den, tid för och med varandra, tankar på den du älskar när ni inte är tillsammans och de små kärleksfulla handlingarna varje dag.
Kärlek är nånting man får och måste vårda för att få behålla.

Mycket saker skrämmer mig. En är att förlora nära och kära.
Man kan förlora någon på så många olika sätt. Det kan vara att någon lämnar jordelivet, att någon flyttar iväg och man förlorar kontakten, eller att man förlorar goda relationer på olika plan.
Den sistnämnda tror jag är den svåraste. Att man vet hur bra det varit och kunde ha blivit, men nånting händer och man känner hur allting kallnar dag efter dag. Det är det som skrämmer mig mest. Det gäller definitivt inte bara kärlek!
Man kanske inte vinner någon på ett visst plan, men man behöver inte förlora någon på ett annat för det. Men det svåra kan vara att ha en god relation, som övergår i nåt djupare, som inte visar sig funka...och då att få tillbaka den goda relation som man hade från början.
Det kan vara både svårt och smärtsamt, men jag tror och hoppas att det är absolut inte omöjligt. Det gäller bara att alla parter har tålamod och förståelse för den andra och dennes känslor.
Tid läker alla sår...men hur lång tid man behöver är ytterst individuellt. Dessutom är kanske inte tiden tillräcklig, kanske måste mer hjälp finnas tillgänglig. Nån som stöttar, lyssnar och kan förstå utan medlidande.
Ingen kan förklara hur man ska känna eller hur man ska sluta känna saker, det finns bara riktlinjer hur man kan göra för att försöka må bättre.

Första januari, nystarten...
Jag vet inte jag...har bara bestämt mig för att jag ska göra nånting som jag inte gjort förut. Nåt spännande eller annorlunda kanske...eller kanske äntligen lära mig nånting jag vill göra...bara nånting nytt.

Annars kan jag inte påstå att året har börjat som jag önskade. För mycket känslostormar och ett hål i hjärtat.
År 2012 slutade verkligen inte som jag hoppats och önskat, snarare tvärtom, som ett piskrapp rakt i ansiktet. Men det finns förmodligen ingenting som jag kan göra nånting åt.
Det är inte jag som valt bort något bra... jag skulle välkomna det med öppna armar om det var så. För mest känner jag bara för att vilja gråta, vad är det för positivt med en nystart när man tvingas starta alldeles ensam?
Men det gäller väl som i alla situationer, det är bara att gaska upp sig och move on. Ingen bryr sig för att man ligger och tjurar. What doesn't kill you makes you stronger... Jo, så är det väl...bara hjärtat slutar blöda först så man kan våga börja röra sig framåt. Men det kan ta en stund...det var inte bara ett nålstick, det var en fucking jävla machete som vreds om och karvade sönder!