Star Attraction

Blev en riktig partykväll igår. Jättekul! 

Först Harry Potter-utställningen och sen middag med kollegorna och sen blöt kväll med hälften av gänget inne på babyklubben Puls. Men kul! Ska försöka dansa lite zumba nu. Tjing!

Imorgon är fullspäckad med roligheter och då vill jag inte ha den här skiten som tynger mig. Det ska bli Harry Potter Expedition först med lite vänner och sen ut och käka och eventuellt utgång med världens bästa arbetskollegor.

Men först ska jag hinna kötta loss lite ilska på gymmet.

För övrigt så måste jag säga att Turbo är en toppenfilm! Såg den inatt, hur gullig som helst! Se den!

Ja vad ska man säga, mer än att man inte är förvånad... Eller jo på ett sätt är jag det, eftersom du har mage att påstå att det är mitt fel.

Hur kan du ens påstå att det var JAG som backade från dig när det var du som slutade prata med mig om vissa saker? Du uteslöt ämnen, såsom han för att plötsligt litade du inte på mig.

Du som började gnälla bakom ryggen på mig och undanhålla saker för mig? Sen slutade du med att svara på sms och startade definitivt inte en konversation själv, men jag vet också att du klagat på att jag inte svarat, men det är på sms jag inte ens har fått. Frågan är varför du inte frågat varför jag inte svarat, bara dragit slutsatsen att jag inte vill och sen skiter du i allt själv. Om du nu ens har skickat något...

 

Sen slutade du dyka upp på träningen och det tog ett tag innan jag fattade att du gick på träningen så fort jag jobbade. Jobbade jag så var det fritt fram för dig. Visste du inte så stannade du hemma... Och du påstår fortfarande att det är jag som backat? Det blev ju ganska uppenbart om man säger så.

 

Jag önskade dig en glad midsommar och det svarade du på, men du kunde inte fråga hur det var, fast vi inte pratat på ett tag redan då? Varför måste jag vara den som skulle ta tag i det hela tiden? Nu kan du inte ens skicka en spelinbjudan på wordfeud? Ja, jag har testat dig i det här och väntat på att DU skulle kontaktat mig något, om det så bara vore i ett löjligt spel, men nej. Du låter det bara glida förbi... så återigen är det jag som gjort fel och inte hör av mig.

 

Varför ska alla svansa omkring dina ben för att du ska vara nöjd? Varför kan du inte ta första steget till nånting själv? Eller jo, när det gäller EN person kan du ju det...Den som du hela tiden påstår sårar dig och gör dig ledsen och som du är så himla arg på och ber radera ditt nummer. Varför återkommer du dit? Hela hela tiden...du är mera hooked än någon annan,fast du sitter där med en fin man hemma.

Du var arg på hans förra tjejkompisar som var vänner och sen betedde sig som skit och bad honom dra. Det var jag med. Jag ville inte att han skulle prata med dem alls mer. Men DU! Du gör EXAKT samma sak nu. Du är inte ett dugg bättre som person. Du är lika falsk och dubbelmoralig som de! Du är kompis, ni blir osams, du ber honom dra och nu, ett par veckor senare är du här och är kompis igen. Vad gör det att det är ok för dig och inte dem? Du bad honom att be de tjejerna dra åt helvete....tänk om han skulle gjort detsamma med dig nu? Det skulle ju varit samma sak, men jag glömde, det är ju DU nu...

Jag däremot önskar nästan att han gjorde så, eller ifrågasatte hur fan du beter dig. Spelar ingen roll vad man har att skylla på, om det så är psykiskt eller inte. Det har du själv sagt när du gnällt på honom när han har mått som sämst.

Du kan vara glad att de följer dina spelregler så du kan hållas utan att bli ifrågasatt. Jag gör inte det längre. Jag ska försöka lägga det här bakom mig. Jag tycker det är tråkigt, men jag tror inte det kommer gå att fixa. Du är för mycket drama och för energikrävande och nu gör du mig bara arg med blotta åsynen av ditt namn, för man KAN INTE bete sig hur som helst. Skyll på vad du vill, jag tror inte jag kommer orka lyssna. Det har gått för lång tid och du har inte gjort en tillstymmelse till att visa att du vill att det ska bli bättre, du är en sån fegis. Du är äldre än mig och beter dig som en tolvåring. Jag har fått nog av småbarnsfasonerna.

Om du läser det här eller inte, det kvittar mig vilket. Jag har fått det ur mig, det är det som är det viktiga. JAG är det viktiga i den här frågan. För mig. Mitt välmående. Vill du fixa något, villket jag faktiskt tvivlar på, så är du välkommen att ge det ett tappert försök. Jag är inte långsint. Hejsvejs.

Jag har ju bara haft tre semesterdagar, sen har jag ju jobbat ordinarie tider.

Min semester kommer i januari sen. Ska bli fantastiskt skönt att komma bort från mörka kalla vintern då och slippa allt dramafolk. Jag längtar efter lugnet.

Curaçao hoppas jag blir en ny och bra start på nästa år.

Hur som helst, jobbet känns lugnt. Det ska bli trevligt att testa nya schemat nu och på fredag tackar vi av TW som går och blir chef i stan. Vi får tillbaka Jonas och Kicki kommer på köpet så då blir vi fulltaliga. Ser fram emot teambuilding och annat kul i höst sen.

Var på gymmet en sväng igår och det var skönt! Känner ändå att jag kunnat ta i mer, för nu börjar träningsvärken bli mindre så då är det dag för mer vikter. Hihi! Här ska kropp och vikt fixas nu. Ett steg i taget, sen går vi på och börjar ändra på matvanorna. Måste dra ner snaskintaget. Men en sak i taget.

I februari somnar lilla farfar in också. Han slutar ta sina mediciner i smyg från hemtjänsten, som ska hjälpa hans hjärta och allt vad det är. Han tar helt enkelt långsamt livet av sig... Att han velat somna in har jag vetat länge, för hans livsglädje försvann när farmor dog, än mer sen när pappa dog. Min pappa var den enda sonen han räknade med, för den andra så kallade sonen har hört av sig ungefär lika många gånger på 10 år som jag gjorde på en månad... Så den delen av släktskapet dog ut i förtid om man så säger.

Så godnatt farfar, tiden går så galet fort och jag sörjer och saknar dig, även om jag vet att du har det bättre nu.

Sen i höstas har vi veta att vår chef på jobbet fått en aggressiv och obotlig typ av cancer i prostatan. Alla behandlingar sattes in och det såg bra ut, men plötsligt en dag så gick ena benet av, veckan efter det andra. Båda höfter opererades och in sattes skruvar och rehab påbörjades. Men cancern hade satt sig på skelettet så det fick inte. Rullstol blev det nya. I påskas var han uppe på jobbet och hälsade på, fortfarande vid ganska gott mod. Men sen såg vi honom aldrig mer. Cancern blev värre och det var fram och tillbaka till sjukhuset. I början av juli somnade han in på sjukhuset omgiven av sin familj, lugnt och stilla.

Men denna jävla sjukdom alltså! Ännu går den inte att bota, ännu kan sjukvården göra alldeles för lite för att hjälpa och lindra för de sjuka. Det är så tragiskt!

Det var fina begravningar allihopa. Men det får räcka nu. Jag vill inte mer. För även vänskap kan tydligen gå i graven utan anledning. Den begravningen är den sorgligaste ändå, när man plötsligt inte är värd nånting längre, fast man inte gjort nånting fel. Plötsligt är man bara inte längre vänner.

Klart jag sörjer, men samtidigt så tänker jag inte sörja för nån som inte kan höra av sig. Jag kan inte vara den enda som försöker. Men om ett kort tag ser man om begravningen för den här vänskapen är kommen. I så fall, tack för den här tiden och hoppas det är värt det!