En sista fundering
Nånting som har tagit upp mycket tid och tankar det här året som gått är relationer. Man har ju relationer med alla på ett eller annat sätt. Vänner, familj, partner, ovänner..
I början av året, eller snarare slutet på förra året så var det ett par stycken som från vänner blev ovänner. Det blev alldeles för mycket skitsnack och runtsnack och man fick höra saker om sig själv som man inte ens själv visste om...skitsnack som sagt. Vuxna kvinnor, som man inte ens känner, som trodde de kunde utläsa vad man kände och tyckte om dem med bara en blick, utan att ha sagt ett enda ord. Men sorry ladies, det funkar inte så. I er trångsynta värld kanske, men öppna upp nu!
Det blev en ordentlig dramacirkel av det hela och så försvann några vänner.
Allt händer av en anledning, eller hur? Idag är fortfarande några ute ur mitt liv, för jag är trött på falska leenden, hälsandet och frågan om hur det är, när man VET att den här personen inte bryr sig ett skit. Den här personen vill bara veta om det har hänt nåt smaskigt så de får något att skvallra och snacka skit om. Men du är inte välkommen igen. Däremot kan jag böja mig och ge folk en andra chans om jag känner att det kan vara värt det. Jag gillar absolut inte att förlora vänner, men återigen, saker händer av en anledning.
Likaså är jag glad att jag har en helt ok relation med mitt ex idag. Vi pratar inte särskilt ofta, men visst händer det. Vi kan prata i telefon, smsa och ses ibland och det känns helt ok. Inga problem. Alla har inte den turen att ha det så. Men efter att ha fått upp ögonen och ha fått mer förståelse för varandras ageranden så har man lärt sig en hel del nytt, vilket gör att man kan prata och förstå varandra på ett helt annat sätt. Man känner ju varandra rätt så väl efter över åtta år tillsammans. Fortfarande kan man få sms om att lyssna på den här låteneller annat som man haft gemensamt. Det tycker jag är trevligt. Att man fortfarande kan dela saker som man vet att den andra skulle uppskatta.
Jag tycker aldrig att det bara är EN person som ska hålla liv i en relation. Man måste mötas på halva vägen om det ska hållas vid liv. Är man vänner eller partners så ska man finnas för varandra i vått och torrt. Man delar på både glädje och sorg, i likhet med att vara gift. Annars kommer det sluta i katastrof. Som med allt så gäller det ju att prata med varandra. Vilken klyscha, men ack så sann!
Hur ska jag veta hur du känner om du inte berättar det för mig? Hur ska jag veta om du är upprörd över något som jag gjort eller inte har gjort, sagt eller inte har sagt? (Visst, kroppspråket och attityden, duuh, men man ses ju inte alltid jämt med alla.)
Är man missnöjd med nånting så är det bättre att försöka reda ut det och prata med den det berör. Inte bara skriva det i sin lilla dagbok, berätta det för katten eller kaninen eller bara gå och irritera sig på det. Då får du ingen lösning på problemet! Snacka med andra människor om den här personen är heller ingen lösning i sig, eftersom andra omöjligt kan veta exakt vad det är. Man kan ana, misstänka, gissa och spekulera, men aldrig få det rätta svaret svart på vitt. Vill man veta nånting så får man helt enkelt fråga. Annars är det inte konstigt att relationer rinner ut i sanden. De gör det när man låter dem. Kämpa lite nu för fan!
Är man missnöjd med nånting så är det bättre att försöka reda ut det och prata med den det berör. Inte bara skriva det i sin lilla dagbok, berätta det för katten eller kaninen eller bara gå och irritera sig på det. Då får du ingen lösning på problemet! Snacka med andra människor om den här personen är heller ingen lösning i sig, eftersom andra omöjligt kan veta exakt vad det är. Man kan ana, misstänka, gissa och spekulera, men aldrig få det rätta svaret svart på vitt. Vill man veta nånting så får man helt enkelt fråga. Annars är det inte konstigt att relationer rinner ut i sanden. De gör det när man låter dem. Kämpa lite nu för fan!
Människor har ibland behov av att vara ensamma. Det måste man respektera, vare sig man är vänner eller partners. Alla kan behöva sin tid för sig själv. Om man mår dåligt, måste stressa ner eller bara njuta av ensamheten. Den tiden får man ta när man vill och kan. Man ska inte försöka stoppa det behovet. Även här gäller det ju att man pratar om det så man förstår varandra och berättar vad det beror på, eller i alla fall lugna en oroad partner/vän att det inte beror på den om det inte gör det. Man måste lita på varandra i dessa lägen.
Jag har själv haft ett fruktansvärt rörigt år, som varit både bra och dåligt. Jag har mått mycket dåligt psykiskt för
kärleks skull och jag har oroat mig för några av mina nära som mått hemskt. Några har vetat om det och har försökt hjälpa och finnas där efter bästa förmåga. De har förstått när man velat ses, men även förstått när man bara velat ligga i sängen och dö. Då har de legat där bredvid eller att man har hörts senare. Ofta behövs det inte mer än så. Man vet att man inte är ensam. Det är skönt att man inte behöver förklara allting från början hela tiden också. De vet redan. Ingen orkar tjata och tjata om en historia från början för att alla ska få veta.
En del har klagat på att man aldrig mår bra. Ja, det är ju tråkigt förstås, men såna kommentarer hjälper inte, det kan jag lova. Kan man inte säga nåt snällt så kan man lika gärna vara tyst.
Jag kan till viss del förstå om man inte orkar med en person som är ledsen och deprimerad hela tiden, men av egna erfarenheter så känner jag att är det nån man bryr sig om så står man faktiskt ut. Man försvinner inte och bara hoppas att den personen kan lösa allt till det bättre.
Även om man inte kan lösa alla världsproblem åt personen så borde man finnas där. Bara det är, som sagt, ett stort stöd i sig. Att veta att ens vänner finns där och inte försvinner när man mår dåligt. Är det konstigt om man inte hör av sig till den personen sen då?
Förhoppningsvis så blir 2014 ett bättre år vad det gäller relationer, även om det inte började så bra just nu då. Men en anledning finns till allting, man måste bara ha tålamod att upptäcka den. Så för nu lever jag för de jag har närmast omkring mig, som stått ut med mig hela detta år och inte lämnat mig för att de inte orkat med en ledsen människa. För mitt i allt så har jag fått så många underbara minnen och ögonblick med mig som jag inte vill byta ut mot nånting. Flera relationer som stärkts och nya som skapats, gamla som består och så det tråkiga; de som lämnat. Man jag tvingar inte in någon i mitt liv. Jag är bara tacksam för de jag har.
Gott nytt år.
Sista dagen på jobbet
Nu har jag jobbat årets sista pass. Feels good! See ya!
Den där obligatoriska sammanfattningen...
Ja, men en sån gör väl alla eller? Man ser ju hur hela bloggvärlden kryllar av 2013 års sammanfattningar. Jag gjorde detta och detta och detta kommer jag aldrig glömma och så vidare. Det är nästan så det står mig upp i halsen. Tur att jag inte läser så många bloggar. Här kommer min sammanfattning.
Starten var ju inte så himla kul när man blivit dumpad på julaftonsnatten. Men nyåret startade faktiskt ändå väldigt fint, även om jag var på jobbet.
Jag jobbade med finingen Linn, så det kändes bra. Sen skulle jag fara vidare till festen när vi stängt, men mina fina vänner tog festen till mig och Linn. De kom nämligen några minuter innan klockan slog tolv och hade med sig skumpan, så där stod vi på Statoil och skålade in det nya året. Det året kom ju att bli ett av de bästa och sämsta åren i mitt liv då, precis som 2011.
Men ja, som nydumpad så satt ju känslorna utanpå kroppen och det var upponer mest hela tiden. Inte blev det bättre när en viss person plötsligt indirekt kom in i livet och gjorde mig ännu mer förstörd känslomässigt. Att försöka verka oberörd i såna lägen är INTE lätt... Ändå fortsatte mycket på samma sätt som innan julafton.
Men jag hade mina mål att sträv emot i alla fall som jag satt upp för mig själv. Det viktigaste var att försöka komma iväg på en resa alldeles ensam, men min ekonomi stoppade mig. Men några fler sattes upp och jag började tänka framåt.
Fick också den tråkiga nyheten att en kollega på jobbet var sjuk, ordentligt sjuk. Hur tar man sånt? vad gör man? Vad säger man?
Nån gång i början av sommaren kom nästa känslosammanbrott och psykiska kalldusch. Hur hanterar man sånt här? Hur orkar man? Och hur kan man ändå hålla ihop? Jag har aldrig varit så kluven som i somras. Jag orkade inte med folk som inte redan var insatta i situationen, för man orkade inte med att börja förklara allting från början igen. Jag orkade inte bry mig om nånting egentligen. Men jag hade ett av mina mål i sikte och det var att ta zumbacertifiktatet. Det gjorde jag, utan någons vetskap, i slutet av juni. Två dagar tillbringade jag med ett antal zumbafreaks och Steve Boedt. Två dagar fyllda med dans. Det var helt fantastiskt roliga dagar med mycket inspiration, lärdom och energi. En jätterolig erfarenhet. När jag sen kom tillbaka och berättade så blev alla glada och positivt överraskade för min skull, alla utom en.... Det påverkade mig såklart negativt också, fast ALLA andra var glada och tyckte det var kul. Men! MITT mål var infriat. Jag blev licensierad zumbainstruktör. Jag kände att trots min blyghet och mitt problem med mig själv och allt som har med dans att göra så klarade jag det faktiskt. Så jag är stolt över mig själv.
Hux flux så fick jag ju väldigt snabbt en lägenhet att hyra inne i stan också. Så den 1 juli flyttade jag från lilla Stavsjö och tillbaka till Norrköping, efter typ tjugo år. Huu vad gammalt det låter. Men lägenheten är fin, jag trivs jättebra med den, även fast den inte är färdigfixad än. Lite målning och tapetsering behövs fortfarande och att få upp lite saker på väggarna.
Bara flytten var ju en pärs i sig, eftersom vi stod här med fullastad bil med släp och lägenheten inte var städad. Mer psykisk press, för en skulle flytta in i min lägenhet i Stavsjö med. En dag extra tog det, men sen var det mesta på plats och mina guldvänner hjälpte mig att packa upp saker, måla om, bygga möbler och flytta möbler
Mitt i allt detta så var känslorna alldeles för röriga för oss alla i det här lilla gänget som umgåtts mest. Orsakerna gör fortfarande så ont att tänka på eftersom man fortfarande är fast, men jag har försökt lära mig att hantera allt och har väl blivit avtrubbad. Jag har tagit ett eget litet break från allting sånt, men det håller inte alla dagar har jag insett. Det finns dagar då man fortfarande bryter ihop och saknar så hjärtat brister.
Men vad gör man när det känns som att allt går åt helvete? Jo vi åker ut till landet en underbar sommardag. Vi äter frukt och kakor, badar och solar, pratar, skrattar, lider, älskar, hatar och....dricker kopiösa mängder vin. Sen badar vi och äter ännu mera. Och dricker mera vin.
När mörkret lagt sig och man är hemma igen, DÅ kan man bryta ihop. Men en av de bästa dagarna passerade där och då.
Sen kom födelsedagen. 30 år blev jag. Jaja, jag har inte haft nån åldersångest. Faktiskt. Hade jättefina dagar runt min födelsedag, med MASSOR med knasiga överraskningar och skrämsel. Men mitt i allt detta så började man också känna att känslan som man haft, att allt inte är som det brukar, det stämmer. Men vad ska man göra? Livet går vidare för alla av oss. Fler födelsedagar passerar och känslan är densamma. Alla har sina problem så vem ska man skylla på? Ingen antar jag, men jag är glad för de som kan hjälpa en genom svåra tider.
Det har blivit lite bebisgos också mitt i allt. Det har ju varit supermysigt. Jag är inte desperat men visst känner man att en bebis inte skulle vara ovälkommen i livet. Men det ska ju vara med nån som man är i förhållande med då förstås...
Under hösten så kom nästa mål som man har funderat länge på, men på grund av jobbet så har det inte funkat. Men nu är jag på gång och försöker lära mig dansa salsa och bachata. Det är jättejättekul! Blyg är jag och lite nervös eftersom jag är god vän med läraren och det blir ju en lite annorlunda situation, men det går och det är jätteroligt. Jag vill ha ännu mer om jag kunde! Så detta är mål nummer två som är på gång för 2013. Även ett tredje på gång nu, då jag har signat upp mig för en nybörjarkurs på spanska. Så mycket är i alla fall på gång och det känns bra.
För övrigt så överlevde jag julaftonsnatten utan större eskapader också. Bättre än vad jag själv trodde faktiskt. I alla fall känslomässigt. Annars hade jag ryggskott och det var ju inte så jävla roligt förstås. Men jag fick underbara julklappar och har haft jättemysiga lilljular med alla mina raringar, både familj och vänner.
Nu är det ju nästan nyårsafton igen då. Den här gången är jag ledig, men alla vänner är spridda på olika håll. Vissa har inte ens nämnt några planer. Man behöver väl inte veta allt, det är så som det är. Jag vet i alla fall vad jag ska göra och mina närmaste och även om vi alla inte kommer umgås så är det skönt att veta att jag har dem och att det alltid går att kontakta dem utan att man känner att man är i vägen på nåt sätt. Tacksam för de vänner jag har och de som bjuder igen när man gör något tillsammans.
Gott nytt år. Jag ska göra det här till ett bättre år. Jag har mina mål nedskrivna och det är bara att sätta fart.
Tjing!
Från ryggskott till förkylning
Men åååååååhh! Jag är glad att ryggen är bättre, om än inte bra, men nu har jag blivit förkyld istället och det är inte kul heller. Fruktansvärt irriterande. Inte kan jag sova heller.
Hej och hå!
Lilljul
Fick träffa tjejerna idag för den årliga traditionen lilljul med tacos och julklappsspel.
Det var mysigt. Höll mig dock ganska stillsam pga ryggskottet jag har, även om det är något bättre nu.
Det var mysigt att träffa alla och få höra vad alla de har på gång. Inte så ofta man ses längre.
Och så detta hysteriska spel såklart. Det är ju så kul att det blir så galet över saker som man inte visste att man behövde och som man skulle kunna köpa själv. Men det är nåt speciellt att få nåt som de andra köpt och att få sitta och roffa åt sig saker. Hihi! Jag brukar gå tiden med bara ett paket, men idag hade jag turen att få med mig tre julklappar. Det blev ett set med rosa ljuslyktor och matchande servetter, en större ljushållare med pelarljus och en kuvertväska med nitar med ett armband i. Så ja, jag är helt nöjd med kvällen. Nu hoppas jag bara att vår utekväll blir nån dag så jag kan vara med. :)
Suck
Det går visst inte att ha en trevlig dag utan att dagen efter ska bli förjävlig...
Köra bil i snö
Alltså, jag gillar verkligen inte snö. Det kan vara mysigt om man själv är inomhus eller om man busar omkring med vänner, ja! Men att köra bil i snöväder, skotta fram bilen, tvätta den från salt, skrapa rutor osv...det suger. Framförallt körningen, man sitter på helspänn, rädd för de idioter som blåser om på motorvägen i 140, lastbilar med släp som slirar åt alla håll och så halkan som gömmer sig.
Been there, Done that. Inget kul alls. Det kostar pengar och kan kosta liv och det behöver inte ens vara mitt fel, för jag har lärt mig att vara försiktig.
Att skiten sen ska ligga kvar i ett halvår är ju också en fet nackdel! Förra året kom ju snön i november och försvann först i april. Inte ok när sommaren består av typ en och en halv månad. Uufff! Nä jag gillar inte snö!
Första snön
Ja då var den här då...första snön. Man får väl vara glad för att den kom så pass sent ändå. Det är inte roligt att åka hem från jobbet klockan halv ett på natten nu. Blä!
Infinity
Jag fick hem min nya ring idag. Infinity-symbolen. Har fastnat för den. Evighet. Så fin och ren med ett klart budskap.
Nu var den ju tyvärr lite stor då så långfingret fick den hamna på, men det blir nog bra.
Usch vad uppstyltat det låter, men jag tycker så.
Den symbolen är nåt jag vill ha i min bröllopsring om jag nån gång gifter mig.
Nu var den ju tyvärr lite stor då så långfingret fick den hamna på, men det blir nog bra.
Nu ska jag kika lite på himym, sen zumba och sen är vi bjudna på mat.
Dancing salsa!
Har varit en bra första advent, även om det inte firats nånting. Men det har dansats. Först blev det en stadig frukost på två kokta ägg, haha, sen zumba i en timme och sen salsalektion i en och en halv timme. Det är jättekul! Det är bara andra gången vi har salsa L.A (puerto rican-style) och första gången vi körde som par, men det var riktigt kul. Inte gjorde man väl rätt alla gånger, men vad tusan ska man förvänta sig av nybörjare? Hehehe! Jag tyckte ändå att det gick ganska bra. Men det är tydligt hur mycket lättare det är att dansa med nån som kan, än med en kille som också är nybörjare. Då blir det ju att båda gör fel. Hihi! Sen är man nog lite skadad av zumban också, för där är man van att köra stegen själv och nu ska man följa den som för (killen). DET är ovant och jag kände själv hur jag memorerade för att göra rätt (som i zumban) istället för att göra som föraren visade mig. Men men, det kommer det förhoppningsvis bli rätt på vartefter. Jag hoppas bara att jag kan lyckas vara med fler söndagar i fortsättningen. Tråkigt om man skulle missa en massa. Men vi får se. Jag är iallafall jätteglad att ha kommit igång med dansen, sen får det helt enkelt vara stelt och svårt i början. :P
