Star Attraction

Nånting som har tagit upp mycket tid och tankar det här året som gått är relationer. Man har ju relationer med alla på ett eller annat sätt. Vänner, familj, partner, ovänner..

 

I början av året, eller snarare slutet på förra året så var det ett par stycken som från vänner blev ovänner. Det blev alldeles för mycket skitsnack och runtsnack och man fick höra saker om sig själv som man inte ens själv visste om...skitsnack som sagt. Vuxna kvinnor, som man inte ens känner, som trodde de kunde utläsa vad man kände och tyckte om dem med bara en blick, utan att ha sagt ett enda ord. Men sorry ladies, det funkar inte så. I er trångsynta värld kanske, men öppna upp nu!

Det blev en ordentlig dramacirkel av det hela och så försvann några vänner.

Allt händer av en anledning, eller hur? Idag är fortfarande några ute ur mitt liv, för jag är trött på falska leenden, hälsandet och frågan om hur det är, när man VET att den här personen inte bryr sig ett skit. Den här personen vill bara veta om det har hänt nåt smaskigt så de får något att skvallra och snacka skit om. Men du är inte välkommen igen. Däremot kan jag böja mig och ge folk en andra chans om jag känner att det kan vara värt det. Jag gillar absolut inte att förlora vänner, men återigen, saker händer av en anledning.

Likaså är jag glad att jag har en helt ok relation med mitt ex idag. Vi pratar inte särskilt ofta, men visst händer det. Vi kan prata i telefon, smsa och ses ibland och det känns helt ok. Inga problem. Alla har inte den turen att ha det så. Men efter att ha fått upp ögonen och ha fått mer förståelse för varandras ageranden så har man lärt sig en hel del nytt, vilket gör att man kan prata och förstå varandra på ett helt annat sätt. Man känner ju varandra rätt så väl efter över åtta år tillsammans. Fortfarande kan man få sms om att lyssna på den här låteneller annat som man haft gemensamt. Det tycker jag är trevligt. Att man fortfarande kan dela saker som man vet att den andra skulle uppskatta.

 

Jag tycker aldrig att det bara är EN person som ska hålla liv i en relation. Man måste mötas på halva vägen om det ska hållas vid liv. Är man vänner eller partners så ska man finnas för varandra i vått och torrt. Man delar på både glädje och sorg, i likhet med att vara gift. Annars kommer det sluta i katastrof. Som med allt så gäller det ju att prata med varandra. Vilken klyscha, men ack så sann!

Hur ska jag veta hur du känner om du inte berättar det för mig? Hur ska jag veta om du är upprörd över något som jag gjort eller inte har gjort, sagt eller inte har sagt? (Visst, kroppspråket och attityden, duuh, men man ses ju inte alltid jämt med alla.)
Är man missnöjd med nånting så är det bättre att försöka reda ut det och prata med den det berör. Inte bara skriva det i sin lilla dagbok, berätta det för katten eller kaninen eller bara gå och irritera sig på det. Då får du ingen lösning på problemet! Snacka med andra människor om den här personen är heller ingen lösning i sig, eftersom andra omöjligt kan veta exakt vad det är. Man kan ana, misstänka, gissa och spekulera, men aldrig få det rätta svaret svart på vitt. Vill man veta nånting så får man helt enkelt fråga. Annars är det inte konstigt att relationer rinner ut i sanden. De gör det när man låter dem. Kämpa lite nu för fan!

 

Människor har ibland behov av att vara ensamma. Det måste man respektera, vare sig man är vänner eller partners. Alla kan behöva sin tid för sig själv. Om man mår dåligt, måste stressa ner eller bara njuta av ensamheten. Den tiden får man ta när man vill och kan. Man ska inte försöka stoppa det behovet. Även här gäller det ju att man pratar om det så man förstår varandra och berättar vad det beror på, eller i alla fall lugna en oroad partner/vän att det inte beror på den om det inte gör det. Man måste lita på varandra i dessa lägen.

Jag har själv haft ett fruktansvärt rörigt år, som varit både bra och dåligt. Jag har mått mycket dåligt psykiskt för

 kärleks skull och jag har oroat mig för några av mina nära som mått hemskt. Några har vetat om det och har försökt hjälpa och finnas där efter bästa förmåga. De har förstått när man velat ses, men även förstått när man bara velat ligga i sängen och dö. Då har de legat där bredvid eller att man har hörts senare. Ofta behövs det inte mer än så. Man vet att man inte är ensam. Det är skönt att man inte behöver förklara allting från början hela tiden också. De vet redan. Ingen orkar tjata och tjata om en historia från början för att alla ska få veta.

En del har klagat på att man aldrig mår bra. Ja, det är ju tråkigt förstås, men såna kommentarer hjälper inte, det kan jag lova. Kan man inte säga nåt snällt så kan man lika gärna vara tyst.

Jag kan till viss del förstå om man inte orkar med en person som är ledsen och deprimerad hela tiden, men av egna erfarenheter så känner jag att är det nån man bryr sig om så står man faktiskt ut. Man försvinner inte och bara hoppas att den personen kan lösa allt till det bättre.

Även om man inte kan lösa alla världsproblem åt personen så borde man finnas där. Bara det är, som sagt, ett stort stöd i sig. Att veta att ens vänner finns där och inte försvinner när man mår dåligt. Är det konstigt om man inte hör av sig till den personen sen då? 

Förhoppningsvis så blir 2014 ett bättre år vad det gäller relationer, även om det inte började så bra just nu då. Men en anledning finns till allting, man måste bara ha tålamod att upptäcka den. Så för nu lever jag för de jag har närmast omkring mig, som stått ut med mig hela detta år och inte lämnat mig för att de inte orkat med en ledsen människa. För mitt i allt så har jag fått så många underbara minnen och ögonblick med mig som jag inte vill byta ut mot nånting. Flera relationer som stärkts och nya som skapats, gamla som består och så det tråkiga; de som lämnat. Man jag tvingar inte in någon i mitt liv. Jag är bara tacksam för de jag har.

 

Gott nytt år.