Star Attraction

Vad jobbigt det är man är oense med sig själv. Hjärtat säger en sak, huvudet en annan. Vilket ska man lyssna på? Huvudet känns ju som det självklara valet eftersom man vet att det är det bästa att göra, ändå följer jag oftast hjärtat, för det är där min vilja finns. Viljan att allt skulle funka, viljan att allt ska vara bra. Men det är det inte och det är det huvudet vet. Därför borde jag inte vara här. Fast hjärtat vill inte ge upp hoppet, för NÅNTING finns där...eller är det bara som det är meningen att jag ska tro?
Jag vet varken ut eller in längre och det är verkligen olika från dag till dag...
Inatt hade jag en sån jobbig dröm också. Jag drömde att allt verkligen var bra, jättebra. Men allt gick såklart i kras när jag vaknade.
Känslorna går verkligen upp och ner, men de försvinner inte. Det finns för mycket kvar att hämta för att de ska dala. Ändå undrar jag om det är värt det ibland. Jag VILL att det ska vara värt det. Jag VILL att det ska funka. Det är så länge jag har gått såhär nu och det vill inte släppa. Det måste finnas nån jävla anledning... Just nu är jag så känslig för allt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Humöret svänger värre än en krokig landsväg och hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med tårar i ögonen, eller försökt hindra mig själv från att börja storgrina...för att i andra sekunden bara jätteglad eller fly förbannad. Ja, jag vet inte om det är huvudet, kroppen eller hjärtat som sätter igång allt detta, men just nu försöker jag bara fungera som människa utan att grina eller bli arg på mig själv eller andra varje dag.
Önskar bara att huvudet kunde fyllas med lite andra tankar än just detta emellanåt, men inte ens flytten distraherar mig tillräckligt...