Star Attraction

Idag skulle min farmor ha fyllt 75 år, men hon dog för 12 år sen. *Grattis Farmor*
Hon hetter Marianne och var världens bästa farmor, som gjorde världens godaste kanelbullar och blåbärspaj. Sy kunde hon också för hon var sömmerska.



Jag kommer ihåg den tidiga morgonen när hon dog. Vi hade varit hos farmor och farfar vid sommarstugan dagen innan och ätit och haft det mysigt. Farmor hade köpt en engångskamera och gick och fotograferade oss alla. Vi tyckte det var lite konstigt för hon hade aldrig nästan hållt i en kamera tidigare, men vi spexade loss.
Både min bror och jag ville så gärna stanna kvar på landet och sova över, men för första gången som jag kan minnas så sa farmor nej till det. Hon sa att det var bättre att vi kom ut dagen efter istället. Efter mycket tjatande från oss så gav vi upp för hon var helt omöjlig denna gången. Vi kramades och åkte hem.



Den helgen så sov vi hos pappa och jag minns att jag vaknade av telefonen på morgonen. Jag var tolv år men kände redan då det ringde, på mig att något var fel. Jag hör pappa skrika i luren Ring en ambulans! Vi lägger på nu så ringer du en ambulans! Minns att jag började gråta i mitt rum då. Jag visste att det gällde farmor. Det var farfar som hade ringt från telefonkiosken. Då hade ju ingen mobiler. Jag vågade inte kliva ur sängen. Jag låg kvar där inne och låtsades sova. Sen sviker minnet. Jag vet inte om vi åkte hem till mamma eller vad som hände. Jag vet bara att pappa ringde sen och berättade att farmor fått en hjärtinfarkt och dött i ambulansen eller strax innan den kom, det minns jag inte heller riktigt.
Jag grät inte ens på begravningen. Jag ville inte visa att jag var ledsen fast alla andra grät. Jag grät i min stillhet hemma och kan fortfarande göra det ibland. När jag tänker på det så saknar jag henne så otroligt!

 Jag minns också att jag ibland blev så arg på henne för att hon dött innan jag hann fylla tretton år. Hon pratade ofta om att det skulle bli så roligt när jag fyllde tonåring. Att vi skulle fira det så mycket och att jag skulle få kanelbullar och blåbärspaj och skulle få välja present själv. Så gick hon och dog innan det.

Efter farmors begravning har jag inte haft någon kontakt med mina tre kusiner eller farbror. De slutade totalt att höra av sig. Inte ens till farfar hörde de av sig. Jag skulle nog inte ens känna igen dem om de stod mitt framför näsan på mig, för jag minns inte hur de såg ut. Fina släktförhållanden...

Häromveckan fyllde farfar år. Han blev 76 år. Hans ena son (min farbror) har fortfarande inte hört av sig... Jag tycker inte det är riktigt klok. Farfar är 76 år och han börjar bli väldigt skröplig nu. Sen farmor dog, har han också bara önskat att han dog. Han har tillochmed, helt seriöst, försökt att supa ihjäl sig.
Jag och min bror var och hälsade på honom igår. Han lyste upp när han såg att det var vi som kom. Vi är inte ofta där, ska förövrigt erkännas, men ändock så ringer vi och kollar hur det är med farbrorn och då och då kommer vi och hälsar på honom. Det verkar på honom nu som att han känner på sig att det inte är långt kvar för honom. Han började prata om sina pengar på banken igår och sa att jag och brorsan skulle ha allting. Sin ena son unnar han inte ett ruttet öre. Men jag vet att det inte kommer bli så som han vill om han dör utan att ha skrivit testamente. DÅ kommer hans andra son visa sig, när det är dags att roffa åt sig hans arv. Det känns så hemskt, men man kan ju inget göra annat än att hoppas att han har skrivit papper på sina tillgångar. Inte för att jag bryr mig om pengarna egentligen, jag har hellre min farfar kvar. Men det känns fel att de där som han knappt träffat sen farmors begravning ska komma och roffa åt sig, när de inte ens behagar dyka upp på hans födelsedagar eller skicka julkort!

Jag och bror ska försöka åka till gubben på lördag. Vi skulle köpa saft till honom för det ville han ha. Då ska vi se om vi kan försöka prata med honom. Låter det ego? På ett sätt tycker jag det, för det känns som man bara vill roffa åt sig fast det verkligen inte är så. Men jag vill ändå inte unna de där "släktingarna" ett skit eftersom de, de senaste åren, inte har brytt sig för fem öre om farfar.

Nu ska jag gå och försöka tänka på nåt annat så jag inte blir för deprimerad. Måste nog ha en kopp te också.
*Saknar dig Farmor*